Jag försöker finna ro här hemma. Även om tillvaron varit väldigt hektisk och känslosam och lätt kaotisk på sistone, så hjälper lägenheten mig på traven. Det bor så mycket själ i golven, väggarna och kakelugnarna. Det här är som summan av alla boenden jag haft, på ett bra sätt. Jag har känt mig hemma här från första början och alla som känner mig säger likadant. Det här är ju precis du, Nanna, det kommer bli så bra så bra…
Det går långsamt framåt. Både för att jag inte hinner men vill heller inte skynda på när jag väljer hur vi ska ha det. Sovrummet är i alla fall nästan målat nu, bara en vägg kvar och det blev samma färg som i vårt förra kök. Kalklitir Palladio. Drömfångaren ger mig lugn tänker jag, precis som den mjuka i färgen.
Även om det går långsamt så kan jag få ryck ibland. Som här. 6 tavlor, en spegel och en gitarr upp på några minuter bara. Jag är nog lite sån – allt eller inget. Nu hoppas jag att barnen blir glada över att komma hit igen. Jag kan faktiskt redan nu föreställa mig storebrors glädje över hur fint det blivit. Han har den där fantastiska förmågan att se detaljer och uppskatta dem.
Ja tack, nu får ni hemskt gärna komma hem och stöka ner och fylla det här rummet och det här hemmet med liv.
Som jag längtar efter er <3
