Jag går över dom knarriga golven som känns som mina.
Blunda Nanna. Du får inte titta upp nu, inte känna eller tänka. Håll ihop bara.
Jag har lyssnat på Runaway högt tusen gånger och vill bara springa…
Det var ju inte den här våren jag önskade mina barn. All kärlek vi lagt ner på den här lägenheten. Som en separation till.
Vi måste flytta till andra sidan älven och avståndet gör fysiskt ont när jag tänker på dagarna när vi inte är tillsammans. Så ledsen över att barnen ska behöva flytta igen när de precis landat och hur allt som betyder något hamnar så långt borta, vill inte ens tänka tanken på att behöva berätta det för dem faktiskt.
Det kommer bli bra på något sätt, det blir det alltid, men just nu är jag bara så himla ledsen.
