När jag stod där på trappan med nygräddade pannkakor var bröstet fyllt av oro, och ganska snart efter det då sensommaren var så där obeskrivligt varm och vacker, så längtade jag mig bara bort. Spola fram tiden ett halvår snälla så att det blir vår igen.
Så önskade jag i hemlighet och nu är vi här.
Morgonen är inte längre mörk när vi går ut och det är ljust när vi balanserar hem längs vägkanten. Hjärtat känns mjukare och fyllt av hopp och jag är stolt över vad jag har klarat av. Tänk vad tiden kan göra… och tänk att ett halvår kan kännas som ett helt liv och en enda sekund på samma gång.
Hej våren vad vi har längtat efter dig!