Oktober plötsligt och idag har vi firat henne. Hon är en av de vackraste jag känner, magiskt fin inifrån och ut.
September sprang ifrån mig fullständigt, men på mitt bord ligger travar efter bokmässan och jag längtar efter tid att borra mig ner i allt och inte bara skrapa på ytan. Kärlekens geografi och noveller av Murakami följde med mig hem, liksom en hel hög med magasin.
Och fotokonst. Snart fyller vi på med hela serien French kiss. 
Drömmer mig tillbaka till den här platsen.
”Kvällen innan du ska åka bort, – det kan vara på semester, du kanske ska dö, bli galen, lämna din vanliga omgivning, ditt hus, din egen miljö. Allting så tydligt kvällen innan du ska åka bort. Synligt och kännbart. Ordlöst. Som inför en stor högtid. Förhöjt.
Kvällen innan du ska åka bort regnar det ofta mycket starkt på takfönstren, ljudet av regnet på vindsfönstren som tusentals mjuka små trummor, skyddande, tryggt. Eller om det är stjärnklart, stjärnorna aldrig så stora, lysande som ifrån en annan värld, de där stjärnorna så där överjordiska att du glömmer att du är ateist. De där tindrande hålen i det mörkblå.
Och regnbågar. I alla regnbågens färger efter regnet på morgonen före kvällen innan du ska åka bort. Hela regnbågar och fragment av regnbågar. Jag springer in efter kameran, men den har jag ju packat ner, eller tappat bort. Regnbågen – eller regnbågarna – borta när jag kommer tillbaks ut i trädgården, jag borde beskära rosorna inför vintern.
Kvällen innan jag ska åka bort är det alltid dags att beskära rosorna , klippa bort allting som är dött. Det till och med sliter hjärtat ur bröstet på mig att åka ifrån grannarna! Vi umgås endast ytligt, hälsar vänligt, kommenterar vädret, men kvällen innan jag ska åka bort blir det så tydligt att de är där. Att de ingår i det som hör till mitt liv. Som gör att mitt liv är mitt liv.
Allting så tydligt den där kvällen. Vad det än är – TV-programmet, vad man har till middag, ett glas vin, om man röker en cigarett. Kvällen innan jag ska åka bort – jag vill absolut inte åka bort då, inte lämna mitt hem med allt vad det innebär. Och om det skulle vara så att jag slapp resa, att det som gjorde att jag var tvungen att resa bort försvann, då hade jag ju aldrig fått uppleva dom där kvällarna. Med all sin ordlösa klarhet.”
Har hittat tillbaka till Bodil Malmstens text många gånger senaste 10 åren, men häromdagen fick den en alldeles självklar betydelse i mitt liv.
Hej Oktober, jag ska försöka omfamna dig.
