Det har varit lite svårt att hitta inspirationen att skriva senaste dagarna. Ingenting känns riktigt viktigt när hela världen skakar, och nu i Stockholm häromdagen.
Jag återkommer ofta till just den här suddiga bilden i minnet. Kanske för att jag höll dem så extra hårt den sommaren, och för att den symboliserar närheten och vad som är viktigast i livet.
Det gjorde ont i hela kroppen när jag hörde att ett av offren var en 11-årig flicka, liksom tanken på dom barn som miste livet i bussolyckan i Sveg alldeles nyss.
Jag sparar mina egna ord lite just nu men vill tipsa om en text av Emily Dahl som fastnade i mig.
Ta hand om dig och alla omkring <3
