Häromdagen gick jag en promenad och letade blommor i dikena omkring. Det vilda är alltid vackrast. Tänker lite så med människor och möten också. Jag vill inte ha det tillrättalagda och perfekta, utan något som är levande, vilt och organiskt.
När jag kom hem förberedde jag en Over night oats. Min bestod av 1 dl mandelmjölk, 1 dl havregryn, kanel, kardemumma och lite honung.
Medan jag blandade ihop ingredienserna lyssnade jag färdigt på Linda Boström Knausgårds sommarprat.
När hon pratade om Längtan stannade jag upp i allt och bara lyssnade. Känner så oerhört väl igen mig i orden. Beskrivningen av en sorts oidentifierbar längtan. För mig är den ett konstant tillstånd, ständigt närvarande, men också en del av drivet inom mig, inget jag skulle vilja vara utan.
”En livslängtan, längtan efter själva livet, en längtan bort, men den som längtar vet inte var eller till vad. En längtan till det som är just nu men som ännu inte har visat sig till fullo. Längtan till fjärran länder, samtidigt som längtan tillhör själva den intensiva saknaden efter det som bara kan förnimmas i ett ögonblick, när någon möter din blick eller går ifrån dig. En längtan efter dig själv, efter den du långt inuti dig vet att du kan vara.”
På söndagens morgon toppade jag gröten med rostade mandlar, kokos och persika. Gott!
På kvällen kom någon hit, någon som verkar vara just så där vild och organisk och full av liv. Jag kommer aldrig att sluta samla på sådana möten <3
