Jag mickrar dagens sista kopp kaffe klockan åtta.
Det är en sådan där verklig måndagkväll då jag trampar över källsorteringen som hon just öst ut över köksgolvet,
enbart för att ta mig fram till spisen och steka några skivor blodpudding.
Vår blandare är trasig och vatten sipprar ut över den överfyllda diskbänken.
Och jag drömmer om den där extra minuten.
Den som alla de andra tycks ha.
Jag skulle använt den till att först skala moroten som jag sedan åt.
Jag tänker att jag inte skall tänka att jag är dålig på detta en gång till.
Var gång som jag tänker det.
Risken finns förstås att det blir en sanning under mitt skinn.
När hon somnat infinner sig en längtan efter att göra någonting onödigt nödvändigt.
Som att rengöra badrummet i källaren med monotona rörelser.
En längtan efter att få slutföra,
klappa mig själv på axeln och säga sådär ja.
Som ett noggrant placerat plåster över alla de andra misslyckade försöken att närma mig idealbilden.
Den som jag har av mig själv.
Och jag vet egentligen inte varför det känns viktigt att ha det sagt.
Kanske tänker jag att du som läser skall känna att du är förlåten.
Om du som jag,
åt blodpudding och soppa på tetra till middag.
Om du som jag, tänkt i fem dygn att du ska slänga källsorteringen.
Om du som jag,
ofta känner att ditt tålamod är så mycket sämre än du någonsin kunnat tro.
