Glipan i mitten av din högra ögonfransrad finns inte mer. Och på golvet i rummet intill ligger en skrumpen vit balong. Den som vet kan fortfarande se att det står välkommen textat med en röd penna längs sidan. Lite ojämnt och snett. Vackert för att det är gjort av kärlek.
Du blir tre månader.
Din hjässa doftar fortfarande sött och din andning är ännu sådär nasal och häftig ibland. Din blick stark och sökande, dina rörelser spastiska och fulla av vilja.
Din gråt är en annan än din systers, men ni delar samma skratt.
Den första tiden, den är förbi nu min son.
Det allra sköraste har fått en annan form och styrka. I oss båda.
I minnet ska jag dock alltid återvända dit.
Till den skälvande mjuka känslan i min kropp, till din lilla tyngd mot mitt bröst, till konstant hud mot hud och till hud som sköljs av tårar som faller med sådan kraft att att de inte längre smakar salt.
Till söt klibbig mjölk mot lakan, vårsol och ett fönster på glänt.
Till det så sinnliga dagarna och nätterna när det är svårt att egentligen veta om man ser livet genom ett blankt filter, eller om det är detta som faktiskt är att se.
