När nostalgin sköljer över en

Ibland sköljer de över mig. Det kan vara när jag går Hornsgatan fram för att ta en kaffe på  Mellqvists. Eller när jag springer snabbt på Ringvägen, tittar till vänster vid Bjurholmsplan och ser porten. Eller när jag står vid Ringen och tittar rakt fram över Ölandsgatan. De bara kommer över mig som en våg och plötsligt känns de så nära att om jag blundar och öppnar ögonen kanske jag är tillbaka?

Promenader vid Årstaviken med någon vars hand man så himla gärna ville hålla men aldrig riktigt vågade. Kvällar i minikollektiv med vattenpipa och allsång. Pendeltågstationer då man var så inne i att prata/sjunga/skratta så att man missade tåget man skulle med 2 gånger i rad och kom för sent till repetitioner. Dagar då man hade huvudet i kudden hela dagen och trodde att livet aldrig skulle bli bra igen. Picknickar i Vitabergsparken. Promenader på Djurgården. En bänk och en lekplats på Mariaberget som liksom var min och någons jag en gång kände bäst i hela världen. Evighetsmiddagar på Kungsholmen. Efterfester i Gamla stan, nakenbadskvällar på Långholmen. Kyssar som kändes, kyssar som inte kändes, kyssar som man aldrig ville skulle ta slut. Men de tog slut. Dessa ögonblick och sekunder kommer aldrig tillbaka, och ibland dunkar nostalgin i mig så mycket att det känns som att mitt hjärta ska brista. Men det fina är, att minnena ändå finns där. Att de svävar omkring i Stockholms förorenade luft och ibland plockas upp framför en port eller vid en busshållsplats.

Jag har bott i Stockholm sedan 2005 (lite till och från men ändå). Åtskilliga portar i och utanför staden har jag kallat hem och innanför varje port bor en historia. En historia om en tid. En historia om en person, eller kanske flera. En historia om brustna hjärtan eller eufori. En historia om nyfunnen vänskap eller gammal vänskap som växt sig starkare. En historia om ångest eller lycka. En historia om vem jag har varit och vad som gjort att jag blivit den jag är idag.

Ikväll gick jag Swedenborgsgatan fram efter en varm eftermiddag då Sverige tog sig till åttondelsfinal i VM för första gången på 12 år (tydligen). Framför mig i vagnen sitter min dotter och jag drabbas av en varm, svindlande känsla. Hur kan hon plötsligt vara här? Är jag inte bara på väg till Morfar Ginko för en öl? Är jag inte 25? 27? 30? Det är så märkligt med tid som går. Ibland så långt borta. Och så en doft, en låt, en plats – och vips är man tillbaka.

Min morfar och mormor firade krondiamant-bröllop igår. Det betyder att de varit gifta i 65 år. 65 år!!! Undrar om vissa minnen kommer kännas nära för alltid, även när det gått 65 år?

Älskade Stockholm, vad många minnen du samlar på. Vad många historier du håller gömda bakom varenda port och varenda plats. Jag är glad att några av dem är mina. Och jag är så pepp på att samla fler.

SparaSpara