Mitt 2020 och liv upp tills nu

Detta är ett inlägg i Hannes gästblogg hos Lovelylife under december månad. Vill du följa Hannes på andra kanaler? Kika då in hos @hannesmauritzson på Instagram. 

Hallå där! Måndag!

Ny vecka, nya tag. Jag gör min sista vecka på jobbet och sen väntar en tid av både ovisshet men även spännande ting. Jag vet ju inte vart livet kommer ta ta mig. Kanske någonstans bortom det jag trott eller så landar jag i precis det jag tror. Tiden får helt enkelt avgöra.

Det har varit ett givande höst- och vinterhalvår här. Självklart är det trist att inte få vara kvar och fina kollegor som går förlorade. Blir jag min egen kollega nu? Eller hittar jag någon att slå armkrok med?

Under 2020 ser jag fram ett att utvecklas som person men även i min roll som kommunikatör och kreatör. Jag vill lägga mer tid på att skriva texter, finlir på mina bilder och nätverka med andra likasinnade. Instagram är ju min bas och där jag växt som mest. Det är en plattform jag trivs att vistas på. Ibland behöver man dock en paus för att andas från alla intryck – speciellt när det blivit mer av ett jobb än nöje. Känner hur jag måste hitta tillbaka till att Instagram ska vara mer av ett nöje, snarare än krav. Intressant hur snabbt allting vänder. Vi kan väl ta en titt på mina år i yrke trots mina unga 24 år. Först ska jag sätta mig bekvämt i köket och fylla på kaffet.. Sådär.

Jag började som femtonåring arbeta på en hockeyarena med att sälja glass. Förstår ni hur komiskt det egentligen är? Gå och sälja kall glass, på en iskall arena, flera kvällar i veckan? Den där glasslådan på magen kommer att förfölja mig mentalt. Skrattar högt när jag tänker på det. Men ett jobb är ett jobb. Jag arbetade mig sedan upp och fick börja sälja popcorn. Förstår ni känslan och doften av att få stå där och poppa popcorn och häva upp det i små behållare till arenans gäster? Helt klart en förbättring. Plötsligt stod jag i grillkiosken med mina vänner där vi sålde hamburgare och korv. Här arbetade jag många år.

Nästa sommar fick jag jobb i disken på en pizzeria där jag efter ett par veckor fick sluta. Min storebror jobbade i finrummet, han fick tillverka och grädda pizzorna. Han stannade kvar flera somrar medan jag fick gå vidare. Tydligen var jag för fnittrig och glad. Komiskt att få höra då jag arbetade ensam i disken och plockade tallrikar. Men ibland så är en arbetsplats bara inte rätt.

Vid 18-års ålder kände jag mig sugen på att ta mig an ny mark och sökte mig till det jag då tyckte var drömmens arbetsplats, Hemmakväll. Lösgodis i mängder. 15 minuter efter jag skickat in min ansökan ringde chefen upp mig och bad mig komma på intervju. Resten är historia. Där stannade jag i två år. Inte allt för kul om jag ska vara ärlig, men ett jobb är ett jobb.

I mina tonår hade jag en stor längtan efter att flytta till den stora staden, Stockholm. Jag pratade under så många år med min mamma och pappa om att en dag skulle jag fara. Jag bestämde mig tillslut för att söka varenda jobb som låg ute tills jag fick napp någonstans – då skulle jag flytta. Oavsett. Till slut hamnade jag på IKEA Barkarby. In på blocket och leta lägenhet. Hittade en andrahandslägenhet i Sollentuna och bosatte mig där under sommaren. Fy bubblan vilken sommar. Det var en sådan förändring från min tidigare tillvaro och för första gången i mitt liv en tillvaro där jag verkligen bestämde över min egen tid. Jag bodde kvar i Stockholm under ett par år och började studera. Efter tre år kunde jag titulera mig som kommunikatör.

Jag har alltså alltid tyckt om att jobba. Det är en speciell känsla som Kristin, Krickelin, så fint beskrev de: Jag började jobba tidigt och förstod nästan omedelbart hur tillfredställande det är att göra ett bra jobb och få en klapp på axeln av både mig själv och andra. Men det gäller också att komma ihåg att ens jobb inte definierar en – om man självklart inte vill att det ska. Du är så mycket mer än en roll.

När jag inte får jobba och känna mig effektiv blir jag trött, fysiskt och mentalt. Det är därför jag uppskattar att arbeta med bloggen och Instagram – trots att det mest är som en hobby. Jag brukade säga i början av min digitala karriär (haha) att det är mycket oavlönat arbete för att i framtiden kunna se tillbaka på det som skapade grunden för ens framtid. Vi måste våga testa oss fram och lita på att vårt hårda arbete ger mödan. Kanske inte den första veckan, månaden – det kan ta år, men man får hålla ut och lita på att ens möda kommer tillbaka till en. Påminnelse till mig själv.

Fin måndag på dig så hörs vi snart igen. Jag ska bli bättre på att uppdatera här kontinuerligt. Fy bubblan vad blogga är kul. Kram!