Vi tog båten 1 timme nordväst över havet och hamnade på den thailändska ön Koh Lipe. På vägen läste jag vackert om kärlek och när båten kom in till land började jag gråta. Lika mycket över bokens slutord som över att jag var tillbaka på Koh Lipe. Det är 8 år sedan jag var här, och det var den vackraste platsen jag varit på. Jag minns att jag skrev i min dagbok att jag ville åka hit på min bröllopsresa. 2005 när jag var här var det extremt lite folk. Tsunamin hade slagit en månad tidigare och turismen i Thailand stod lite på paus. Dessutom var det bara några få bungalows och barer längs stranden på den tiden. Idag har de byggt ganska mycket mer, men det är fortfarande så vackert att det gör ont. 8 år har gått, och ibland blir jag så nostalgisk att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Det är en vacker och sorglig känsla på samma gång.
Detta inlägg har 4 kommentarer
att platser kan ha en sån impact på en. njut, fina. <3
Jag har läst hans första bok som också är jättefin!
Åh så härliga bilder!
Härliga bilder!