Det är en vinterdag. Jag stressar genom ett iskallt Östersund för att komma till tåget som ska ta mig till Stockholm. På stationen står han plötsligt där. Välkända läppar, ögon. Hår som jag dragit händerna igenom så många gånger att det är omöjligt att räkna. Händer jag hållit så hårt och aldrig velat släppa taget om. Min första kärlek. Han ler och har en färgglad halsduk på sig. Ljusa lockar. Busig blick. Vi har gjort slut ca 2,5 år tidigare. Eftersom det aldrig gick. Vi var på så olika platser i livet. Alltid i olika städer. Alltid, alltid, alltid och ibland orkar inte hjärtan då. Jag har inte sett honom sedan den där dagen då vi sa hejdå för sista gången på en tågstation i Malmö. När han kysste mig och sa lycka till. Lycka till med ditt nya liv i Umeå. Den gången grät jag inte ens när tåget rullade därifrån. Så många av mina tårar hade tillhört honom och plötsligt fanns det inga kvar. Jag var bara fylld av ödmjukhet inför att han varit den första personen jag fått förmånen att älska.
Så står vi plötsligt mittemot varandra på en tågstation igen. Ca 850 dagar, nätter och 100 mil senare. Jag tänker att han fortfarande är den finaste jag vet. Sen tänker jag hur märkligt det är att vissa människor har förmågan att borra sig in under huden ögonblickligen. Det visar sig att vi ska med samma tåg. 6 timmar med varandra på samma tåg. Vi byter platser så vi får sitta bredvid. Och sen börjar den finaste tågresan i mitt liv. Den första timmen pratar vi. Om allt som hände. Om allt som är nu. Och hur hjärtskärande kära vi faktiskt var i varandra en gång. De sista fem timmarna hånglar vi. På alla platser, i varendra vrå av tåget.
När tåget kommer till Stockholm ska han åka vidare. Mina läppar ömmar och min haka är röd av hans skäggstubb och när jag vandrar genom centralstationen undrar jag om det var sista gången jag kysste honom. Och jag tänker att om det var det så var det i alla fall det finaste hånglet någonsin. Och ett väldigt fint sista kapitel i en kärlekshistoria stor som hela världen.
Ett år senare piper det till i min telefon:
“Hej. Sitter på ett tåg genom Sverige. Tänker på dig. Och tänker att du är den vackraste person jag träffat i hela mitt liv.”
Translation: The last chapter of my first love story. Read the english version here.
Detta inlägg har 22 kommentarer
klockan är 06:55 en lördagsmorgon och jag sitter på jobbet och grinar, alldeles för blödig för sådant här. Så himla fint skrivet. Jättefint.
Oh så vackert beskrivet!
“Gråt inte för att det är över, le för att det hänt” Dr Seuss
//garderobenmin.blogspot.com
Så fantastiskt skrivet och vilken kärlekshistoria. Går det inte att fixa det här? Ni verkar ju som gjorda för varandra.
Svar till H: Hehe, det kan man ju undra. 🙂 Den här historien utspelade sig för ungefär 8 år sedan. Vi var perfekta för varandra en gång i livet, men tid kommer emellan, vi har gått åt helt olika håll, och idag är vi bara vänner. 🙂
Så vackert!
ALLTSÅ. <3
Åh gud vad vackert skrivet! Jätte vackra bilder också!
Tack för era snälla ord! <3
Jag trodde du skulle åka imorgon?
Detta är det allra vackraste jag läst.
Men åh. Det där smset. Och alltihop. Så himla, himla fint.
Men guud vad fint, vackraste någonsin. Gud vad fint!
Åh vilken mysig blogg du har och så fina bilder! Jag är så glad att jag hittade hit genom Floras blogg. Nu har du fått ännu en följare.
OMG, så fint!
åh åh åh åh <3
SÅÅÅ FINT!
väldigt fint, om än hjärtskärande och jobbigt på samma gång
Så himlahimla vackert!
Herregud! Wow!
Vad hemskt och fint på samma gång. Mysigt att ni båda två verkar känna på samma sätt i alla fall! Är själv mitt uppe i ett distansförhållande, först mellan Sölvesborg och Falkenberg, bara tre och en halvtimma med tåg, inga problem egentligen. Nu är det dock mellan Falkenberg och midwest i USA.. senare lär det bli Skottland och USA’s östkust i typ sex år till vi är klara med våra utbildningar. Känns ju inte särskilt hoppfullt eller troligt men man får hänga med kärleken dit den tar en! Kände verkligen igen det där med att se killen på tågstationen..
Pingback: Berätta vem du är! - Isabelle Pedersen
Pingback: Träd och åter 1000 träd; minnen från tågresor. - Isabelle Pedersen
I wish I could discover the time to write consistantly at my weblog, on a each day basis, such as you do. Properly achieved! I stay up for your further article. aucklandmarine.getlisted.co.nz” aucklandmarine.getlisted.co.nz