Mina ben skakar nästan när jag går mot rummet där dörren som precis var stängd nu står öppen. Jag har försökt tänka positivt hela dagen men jag har ändå fått det där jävla samtalet som gjort att jag inte lyckats sova på hela natten. Man får inte ett samtal om det inte är något och det har ekat i mitt huvud alla minuter sedan jag la på luren. Han har tagit ledigt från jobbet för att följa med mig, men jag går in själv i det lilla rummet. Det känns mindre allvarligt då. När jag hör henne berätta är det som om världen försvinner under mina fötter. Väggarna känns plötsligt ännu mindre och ännu mer sterila. Hon är snäll och pedagogisk och säger att jag har tur som har kommit i så god tid och att det är större chans att allt går bra då. När jag kommer ut panikångestgråter jag i 60 sekunder i hans armar. Resten av dagen, känns det som att jag drömmer. Som att hela livet har tryckts på paus. Jag har 3 vänner som kommer hem till mig på kvällen och han håller mig hårt, så hårt på natten och jag vet inte vad jag hade gjort utan dem. Varenda morgon tänker jag under några sekunder att jag drömt allt. Att de inte hittat malignt melanom i ett av mina födelsemärken. Att jag inte måste vänta 3 veckor för att gå igenom fler undersökningar för att se att de fått bort allt. Jag tänker såklart att allt måste gå bra, det verkar ju ändå som att jag har kommit i god tid och så, men det är svårt att vara stark hela tiden för om jag ska vara helt ärlig så är jag så himla rädd. Men mitt i alltihopa är jag ju såklart tacksam att jag gått och kollat upp det, att jag har hållit koll på mina födelsemärken, för det gör ju chansen större att allt går bra. Så hörrni, håll koll på er själva och varandra. Lova mig det.
Translation: This has been the worst week of my life. A while ago, they removed a birthmark from my leg, and this tuesday I found out they had found cancer in it. It looks like I’ve been there in good time, but in a couple of weeks I’m going back to the hospital to find out if it’s all gone. I’m kind of terrified, but I try to stay positive. There is nothing more to it now than wait, and hope for the best.
Detta inlägg har 26 kommentarer
Åh, jag kan inte ens tänka mig hur jobbig känslan måste vara. Men jag håller mina tummar för att det går bra för dig och hoppas att de i din närhet tar hand om dig väl. Ta hand om dig!
Stark och modigt av dig att berätta såhär. Tror och hoppas att det kommer gå bra för dig <3
Oh no. What terrible news. I hope that everything works out and you get good news at the hospital!
På-riktigt-kram! Hoppas och tror att allt kommer gå bra. <3
Kramar <3
Hårt hållna tummar och kram.
Åh, massa styrkekramar till dig, ta hand om dig fina du! <3
Sending love to you from Vancouver. Wishing you the very best.
Usch vilken chock! Håller tummarna!
Fineste! Klart det kommer til å gå bra. Pust og hold ut. Det er forferdelig å vente. Men hold ut. Klem. Nadja
Omg! I wish all the best for you!! Really, I’m very sorry to hear it, and it makes me want to go to the doctor’s and get everything checked! I send you all the best thoughts and wishes! Be strong 🙂
Åh herregud. Håller alla tummar och tår för att du ska bli bättre, det är inte klokt att en ung människa ska behöva gå igenom detta. Ska kolla mig bums (och pusha min pojkvän som har ca 5 miljarder födelsemärken på kroppen att följa med). Heja heja heja Isabelle. Jag önskar dig all lycka i världen. <3 <3 <3 <3
Skickar alla styrkekramar som går!!
Hoppas verkligen att allt går bra <3
Tusen kramar.
Men åh…Fina fina du! Många kramar till dig från oss <3
Massa värme och kärlek till dig. Det kommer gå bra det här!
Många styrkekramar till dig! Håller tummarna för att det kommer gå bra,
stor himla kram fina du. <3
kramar
men OJ!!!! fy farao vad läskigt!
Håller mina tummar hårt här!
Håller tummarna!!
Men åh finaste finaste Isa! Jag blir alldeles gråtig av att läsa ditt inlägg. Håller tummar och tår att du får bra besked! Kramar massor
Åh kära Isabelle! Jag håller tummarna så hårt och hoppas, tror och ber för att det ska gå bra. En liten obehaglig känsla smyger sig på eftersom pappa och jag bara för ett par timmar sen satt och pratade om att vi båda har leverfläckar vi verkligen borde ta och kolla upp, som vi tänkt länge fast ”glömt bort”. Det här fick mig verkligen på språng. Tusen kramar och ta hand om dig ordentligt!
Pingback: Berätta vem du är! - Isabelle Pedersen
Pingback: Om rädslan att inte få uppleva minst 50 somrar till. - Isabelle Pedersen