Den sista april som jag minns allra mest.

Jag är 14 år. Sitter på en cykel på väg mot en kompis. Vi är ett helt gäng som cyklar. Någonstans på vägen träffar vi ett kill-gäng som berättar att de ska smälla en hemmagjord bomb. Vi säger att det verkar ju kanske dumt och cyklar vidare och hör en bit bort smällen. Skakar lite på huvet och fnittrar hela vägen som bara 14-åriga tjejer kan. Fnittrar hela vägen på väg mot huset där vi ska fira valborg.

Vi har fixat en massa vin och öl. För på sista april då ska det festas. Då ska det skålas för våren och vi är ju ändå 14 år nu och nästan vuxna, tycker vi. Någon har cigaretter. Jag röker för första gången. Jag vinglar på smala 14- åriga ben för första gången och röker massa mer. Alla tycker att det är roligt att jag röker så mycket. Jag är ju liksom den fina flickan. Hon som har topp-betyg och sjunger i skolkören och nästan alltid har håret i flätor på något vis och liksom är sådär ordentlig. Jag tycker det är roligt att vingla. Jag minns att jag i den stunden liksom blir less på att vara den duktiga tjejen. Och så röker jag lite till och klunkar i mig av vinet i den fina blå flaskan.

Någon gång ringer telefonen. Plötsligt gråter någon. Den hemmagjorda bomben? Vad är det med den hemmagjorda bomben? Nyheten sprider sig som en löpeld. En av killarna har sprängt sönder benet. I vindimman är det först lite svårt att förstå. Men snart är vi alla nästan nyktra och gråter…

På skolan några dagar senare går livet vidare. Jag har flätor i håret och får MVG på matteprovet. En sista april har passerat. Jag har haft min första fylla på vingliga tonårsben. Jag har känt mig lite tuff i rökdimman på en altan. Överallt har det varit fylla. Överallt har det smällts smällare och bomber. Överallt har det sjungits högt och klart vid eldar att vintern rasar ut. Överallt har våren skålats in. Men en 15-årig kille får aldrig sitt ben lagat igen.

(Bild)

Translation: Google-translate it here.