Det är augusti och jag ligger på en solstol på en strand på Kreta. Det är mörkt ute, men stjärnorna lyser, och ljuset från några barer på stranden. Jag sippar på en alkoholfri drink och Bob Marley sjunger om kärlek i högtalarna från hotellbaren bakom mig. Baren som jag precis smet ifrån. Fick nog av rödnosiga, pratglada släktingar och behövde lite tid för mig själv. Jag är 16 år och min hjärna går på högvarv precis hela tiden. Mitt hjärta slår dubbla slag och trots att jag längtat efter den här resan hela sommaren vill jag inte vara här. Kvällen innan vår lilla släktresa råkade nämligen vara den bästa kvällen i mitt liv, och jag kan inte sluta tänka på att det känns som om jag slösar bort livet här. Som om min tonårstid slås bort med vågorna. Kan heller inte sluta tänka på hans snälla ögon, på hans mjuka läppar, på hur han inte släppte min hand under hela kvällen framför Storsjöyrans alla scener. Jag vill bara hem. Vi har bestämt att vi ska höras då. Vi har bestämt det fast vi vet att han ska flytta till Norge och börja en ny skola bara 3 dygn efter min hemkomst ifrån underbara Kreta som just nu bara känns som en svettig plåga där minuterna segar sig fram. Minuter då jag hade kunnat vara med honom innan han flyttar! Jag fortsätter dricka alkoholfria drinkar och smygröker bakom hotellhörnet.
Jag minns hur jag står framför spegeln 1,5 vecka senare. Jag är lite brunbränd och solblekt i håret och jag bestämmer mig till slut för att ta på mig min nya gröna tunika. På smala tonårsben staplar jag till bussen som tar mig in till stan. Vi har bestämt att vi ska gå ut och äta. Han och jag. Vi tänker att det kanske är bra. Kanske vi inser att vi inte tycker om varandra så mycket ändå, att det blir lättare då när han ska åka. Vi har fel.
De följande 3 dygnen är som en dröm. Det där filmiska jag drömt om, fyllt dagböcker med, visualiserat till förbannelse men nästan gett upp hoppet på, händer äntligen. Och allt känns så naturligt, så självklart och så ohyggligt spännande och vi kan inte sluta titta på varandra. Inte sluta ta på varandra. Jag är upp över öronen förälskad och det känns som om inget i världen skulle kunna stoppa oss. Men något kan det. Hans resa bort till grannlandet där han ska tillbringa ett helt år. Han vill inte ha avståndsförhållande. Det funkar inte, säger han som är 4 år äldre men med ungefär fyra livstiders mer erfarenhet, tycker jag. Jag säger att jag förstår.
Sista morgonen, innan han ska åka skjutsar han mig till en busshållplats som ska ta mig de 1,5 milen ytterligare hem till mig. Jag kysser honom hejdå, försöker le och önska honom lycka till, men så fort bildörren slår igen bakom mig brister det. Jag gråter hysteriskt hela bussresan hem, och fortsätter gråta hela dagen, som om det inte finns något slut. Han är på väg till sitt nya spännande liv och jag har 2 år kvar på gymnasiet. Och det vill jag berätta, att aldrig någonsin har jag känt mig så ensam, som just precis då. Just precis i det ögonblicket då jag efter år av väntan äntligen förstår hur det var att vara riktigt kär, men ändå inte få vara med den personen.
Detta är näst sista luckan i Emily Dahls bästa julkalender.
Translation: Number 23 in Emilys calender; Tell me about a time when you felt lonely. Read in english here.
