Om svårigheterna i att närma sig vuxenlivet och lära känna det egna jaget

En av de bästa böcker jag läste förra året var Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”. Hade även tyckt om hennes fösta bok, ”Hey Dolly”, men med ”Välkommen till den här världen” hamnade hon i topp bland mina favoritförfattare med sitt känsliga, fantasifulla, poetiska språk och sin förmåga att beskriva ungdomen och kärleken. Så förväntningarna på hennes tredje bok, ”Allt det där jag sa till dig var sant”, var minst sagt höga. Nästan så jag förväntade mig att bli besviken. Det blev jag inte. Trots mina onda föraningar så kapitulerade jag helt och fullkomligt. Amanda Svensson är något av en stilistisk drottning.

Romanen utspelar sig på en folkhögskola i Skåne, dit huvudpersonen, jaget, anländer för att gå en skrivarkurs. Man får aldrig veta hennes riktiga namn, genom hela boken får hon olika namn av människorna hon umgås med, och det befäster bokens egentliga handling, att detta jag är en vilsen själ, någon som har stora svårigheter att bekräfta sin egen identitet. Hon är van att vara ensam, van att ingen ser henne, så när en ung man med sneda tänder, skarpa käkar och sug i blicken uppmärksammar henne, törstar hon obarmhärtigt efter hans kärlek, och deras relation tar sin början. En relation man från början tror ska bli något vackert, men som ganska snart övergår i något destruktivt.

Han kallas poeten, och han bestämmer hur historien ska utspela sig, med ett hårt grepp runt deras relation. Han kallar henne Lilja Brik, sin musa, själv är han poeten Majokovskij och tillsammans ska deras kärlek övervinna allt. Men ganska snart ändras historien, han namnger henne Sylvia Plath, den deprimerade författarinnan och Vivienne, den psykiskt sjuka. Deras relation är konstig, och blir alltmer invecklad och destruktiv, och kantas av våldtäkter, psykisk och fysisk misshandel. Och det är en omöjlighet att bryta sig fri. De trånga livsvillkoren på en folkhögskola ute i ingenstans är förödande. 

Parallellt blir jaget bästa vän med Ilse, som kallar sig Anne Bonny. Hon är vildhjärta, tjyvfitta, piratdrottning och livräddare och tillsammans med jaget, i denna del av historien Mary Read, havens skräck, ska de erövra världen.

Poeten och Anne Bonny blir varandras motpoler i historien. När den ena drar ner jaget i avgrundsmörka hål, drar den andra upp henne och får henne att känna sig stark och vilja leva, vilja känna.

”Allt det där jag sa till dig var sant” är en berättelse om systrarskap och nybliven stark vänskap. Om kärlek, ångest, besatthet och destruktivt leverne. Om hur svårt det kan vara att närma sig vuxenlivet och lära känna det egna jaget, att acceptera vem man är. Och sist men inte minst är det en berättelse om berättelser. Hur de kan förstöra, hur de kan hela.

Genom hela boken förundras jag av Amanda Svenssons språk, hur fantasifullt det är. Och hur hon trots den väldigt vanliga historien, en man som bryter ner och systrarskap som stärker, lyckas göra den här romanen till något helt annat, något nytt. Jag förflyttas snabbt tillbaka till min egen tonårstid, då jag själv gick på folkhögskola mitt ute i ingenstans i Norrland. Då hela ens värld rymdes innanför skolområdet, utanför fanns ingenting. Då man tog eller tilldelades roller, drogs till människor man kanske inte ens skulle upptäckt om man befunnit sig i den riktiga världen. Och trots att jag är en obotlig nostalgiker utan dess like, påminner Amanda Svenssons roman mig om att jag trots allt är ganska lycklig över att den tiden är förbi. Tiden då det egna jaget även i mitt fall kunde skifta från dag till dag, ständigt i jakt på bekräftelse.

Translation: About a book in swdedish…