Det finns en bild, en känsla, som etsat sig fast i mitt hjärta och mitt minne och som alltid dyker upp när jag tänker på min tonårstid. Det är vår ( faktiskt råkar jag veta att det var den 28 maj, alltså i förrgår fast för ungefär halva livet sedan). Jag är 16 år och jag dansar i en uppförsbacke på Östersunds gator, på väg till en fest. Jämtlandsträden har slagit ut i sin fullaste blom, och bredvid mig går min bästa vän och vi dricker Kopparbergs päroncider ur flaska. Jag är så medveten om vårt tonåriga lyckorus att jag tvärnitar framför ett stort träd vid ett hus och utbrister: “Vi måste alltid minnas den här dagen! Nu står vi stilla här en sekund och verkligen njuter av att vara 16 år och på väg till världens bästa fest.” Så gör vi det, innan vi springer vidare mot festen (Där jag under kvällen kommer träffa mitt livs första stora kärlek).
Det känns som om jag var allt och ingenting när jag var tonåring. Jag var plugghästen, körtjejen, idrottshataren. Drömmaren, poeten, romantikern. Jag var hon som fyllde dagböckerna sida ut och sida in med tonårsångest, daddyissues och namn på pojkar som alla spelade musik. Jag var hon som rökte mest på festerna, var kvar bland de sista på efterfesterna, klassisk härjarinna. Jag var hon som alltid jobbade helger på stadens museum, uppträdde på bröllop och festligheter och sjöng solo på alla skolkonserter. Jag var hon som fick bra betyg, men visste att hon kunnat bättre, och kände att hon aldrig riktigt räckte till.
Högstadiet var ganska så trist. Då drömde jag bara. Läste böcker, skrev noveller som jag stoppade i byrålådan, fick MVG i alla ämnen och trodde att jag aldrig någonsin skulle få kyssa någon. Jag var 15 år och okysst och skämdes ihjäl om någon annan än mina bästisar skulle få reda på detta. Men så kom gymnasiet, och för mig kändes det som om livet började då. Jag hamnade i en klass med likasinnade människor, var pirrig i kroppen ungefär jämt och fick hångla på varje fest. Jag var för det allra mesta väldigt lycklig under min gymnasietid och jag minns den med otrolig värme i hjärtat.
Efter gymnasiet kom dock en ganska tung tid för mig. Den platsen jag trodde att jag hittat löstes upp och min prestationsångest övergick till något destruktivt. Jag reste runt i Europa innan jag började musikalskola och under dessa sista år som tonåring var jag ofta fylld av en stor tomhetskänsla. Den spralliga, peppiga Isabelle försvann successivt allteftersom jag började räkna kalorier. Det var väldigt mycket som var fint med denna tid, men jag var ständigt i en bubbla, och jag känner en stor sorg över att det blev så. Känner en ännu större sorg när jag tänker på att det är så många som kämpar med det här någon gång under sin tonårstid eller tidiga vuxenliv. Att kraven utifrån ska äta upp år som annars hade kunnat vara magiska.
Jag kan dela upp min tonårstid i tre delar. Drömmaren som bara väntade på att livet skulle börja, den spralliga som var alldeles överlycklig över att livet faktiskt till slut började, och slutligen åren som till stor del försvann.
Det fina är, att när jag tänker på min tonårstid, relaterar jag oftast till den lyckliga tiden. Den var så överjordiskt magisk i sin enkelhet, och det fina i efterhand, är att man oftast mest minns allt det fina. Det är de minnena som etsar sig fast, som blir till bilder på hornhinnan och som ibland ger en sådan nostalgisk värk i bröstet att man nästan förgås. Jag romantiserar tonåren väldigt mycket. Det är något som är så fint med att lära känna sig själv, även om man ibland tar långa omvägar. Det är så mycket som är nytt och spännande, så mycket man är med om för fösta gången, och den känslan är på något vis oslagbar.
(Klicka på bilderna för att komma till källan)
Är ni nyfiken på hur jag såg ut som tonåring, då hittar ni några bilder här, och några bilder här.
Kom även på att jag glömt märka de tidigare önskeinläggen att det var just önskeinlägg. “7 saker jag inte varit med om om jag inte hade haft min blogg” och “Det finaste jag har i min garderob”, och “Vad som får mig att inse att det är sommar” är de tidigare önskeinläggen. Puss och tack för er hjälp!
Translation: This post is about my time as a teenager. Read in english here.
