Ni vet när man tittar mailen ungefär 1 gång varannan minut. När man ibland ringer upp sin röstbrevlåda fastän man inte fått nåt mess om att man har ett nytt meddelande, men tänker att något kanske blivit fel, att telefonen kanske ändå inte registrerat svaret? När man så himla gärna vill nåt att man liksom knappt kan tänka på annat, och magen gör små skutt ibland för man tänker att kanske, kanske att de väljer mig? Intervjun gick ju ändå så bra, och jobbet passar mig ju så strålande att det knappt kan finnas någon som passar bättre! Hoppas, hoppas, hoppas!
Men så får man ändå det där mailet till slut. Där det står att både ansökan och intervju hade varit inget annat än toppen, att man var en av de 3 sista kvar i processen, att man absolut är kvalificerad för jobbet, men att konkurrensen var enorm och tyvärr har de bestämt sig för att ge tjänsten till en annan… Man känner på en gång att det knyter sig i magen, bränner lite bakom ögonen, och fan! fan! fan! Det var ju så nära!
Försöker tänka att det finns en mening med allt, att personen som fick det verkligen förtjänar och behöver det mer än jag, och att något annat bra väntar mig runt knuten… För så måste det väl vara va? Men herregud, vad jag hade velat ha det där jobbet… Vet att jag hade varit bäst i världen på det! Skit också!
Tranlation: Applied for a job I so badly wanted, bur today they told me no…:(
Detta inlägg har 6 kommentarer
Åh! Värsta sorten. Hoppas att något annat bra kommer istället.
Ah fy tusan vad tungt. Jag känner igen mig från alla gånger jag rykt i antagningsprov till olika skolor, oh, den besvikelsen kan vara helt bottenlös. Var förbannad, ledsen och arg, det är okej. Och sedan kommer du upp igen, och sedan tror jag att du så småningom hamnar på en plats där du blickar tillbaka och tänker ”aha, det var hit alla motgångar och slingriga vägar skulle leda till!”
Åh nej, tråkigt!! Inte mycket till tröst, men var stolt över dig själv att du kom så långt, nästa gång är det din tur.
Vad segt, men något annat bra kommer att komma snart!
Förresten: I söndags på Leksands tågstation TROR jag att jag parkerade min bil bakom dig och ditt sällskap medan min sambo skrev ut biljetter. Du hade solglasögon och kramade folk hejdå (med orden ”hejdå honey” eller något!) och jag satt och sa ”UNDRAR om det är Isabelle Pedersen” till min vän i bilen, men jag vågade inte gå ut ifall det inte var du! Det är så sällan vi har vintageglada coola bloggare i Leksand så jag blev alldeles ställd. Men om det var du: Jag är ett stort fan, och jag är glad att du ärar min hemstad med ett besök!
Vad gullig du är! Nog var det jag alltid! Firade midsommar i Hjortnäs, hemskt fint! Puss och kram!
<3