När man var liten föll man jämt, nu ska det va så jävla hemskt
- september 28, 2014
- 12:00 f m
- Stockholm., Texter, Vackra platser.
Nu är det mindre än tre månader till julafton. Midsommar är längre tillbaka i tiden. Jag tänker på tid som går när jag blickar ut över överjordiskt vackra Stockholm en lördag när sommaren egentligen är slut men inte riktigt vill släppa taget.
Jag är tacksam över det och tar små men snabba klunkar ur min öl och tänker att snart kommer jag nästan bara dricka rödvin. Det blir så med hösten. Med hösten kommer längtan, lugnet och kreativiteten tycker jag. Men också mörkret. Det är en hatkärlek, och jag älskar så mycket med den men hatar när dagarna blir så korta och jag har hjärtat i halsen när jag går på ensliga gator trots att klockan inte ens är 8. (Det.borde.inte.vara.så.)
Jag tittar upp mot den höga slänggungan och tänker att jag borde åka den. Hatkärlek där med. Har ju blivit så jäkla höjdrädd med åren men trots det har man ju någon dröm att det skulle vara så jäkla härligt att flyga. När jag var liten vågade jag allt, varför blir man räddare med åren? Saknar ibland tiden innan cynism och verklighetsförankring. När fantasin var ens främsta vapen, ens starka sköld.
Fortfarande är Gröna lund den plats där jag blir mest som ett barn, kanske är det därför jag älskar så obeskrivligt att vara där? Särskilt när hösten närmar sig och alla tusentals barnfamiljer är borta och det blir lite lugnare. Särskilt när solen är på väg ner och lamporna lyser upp staden som ibland ger en hjärtknip för att den är så vacker.
“När man var liten föll man jämt, nu ska det va så jävla hemskt”, sjunger Annika Norlin och det är väl för att de orden är sanna som man inte vågar hoppa lika ofta. Känslan när man väl gör det är hisnande, skrämmande men också alldeles underbar. Så jag tillåter mig själv. Ibland. Tänker att jag måste vinna över rädslan och cynismen. (Jag. mår. aldrig. så. bra. som. då.)
Om 3 månader är det jul. Jag dricker min öl och lägger ännu en sommar i facket för minnen. Denna varma sommar då livet tog ytterligare en ny riktning. Djurgårdsfärjan åker fram och tillbaka, som en evighetshistoria. Men människorna byts ut, lampor tänds och släcks, och skriken från Gröna lund tystnar mer och mer med mörkret som blir mer påtagligt för varje dag, varje minut. Snart är det en spökstad som bara vilar, i väntan på ljuset, i väntan på förväntansfulla barn, och vuxna, ett år äldre.
Vi planerar maskerader, höstfester, rödvinsmiddagar och stughelger. Vill inte att spökstaden ska lägga beslag på oss, vi vill styra tiden, göra det bästa av den. Vi har ju trots allt valt att bo i ett land som är kallt och mörkt största delen av året (varför då?).
Jag dricker upp ölen, får endorfinöverskott av bergochdalbanor, skrattar mig igenom kärlekstunneln och vinner inte nån jäkla choklad på hjulen. När klockan slår 10 stänger de för kvällen och för mig även för i år tänker jag. Utanför står hundratals ungdomar och väntar på någon buss som ska komma åka från hotellet bredvid. Det är tydligen fans till ett australiensiskt pojkband. Jag har ingen aning om vilka det är, känner mig gammal för en sekund men tänker att det inte gör nåt. Jag vet att det alltid finns platser, människor, situationer och känslor som får mig att känna mig som ett barn igen. Man måste bara komma ihåg att våga hoppa ibland. Och visst, fallen kanske blir hårdare nu, men det är ingenting emot vad man kan vinna.
Translation: Gröna lund is one of the best places I know. Always make me feel like a child again, and even though I’m kind of happy not being a child, it’s nice to know that places, people and situations always make you feel small again, no matter how old you are.
0
Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på print
Dela på email
Isabelle Pedersen
Isabelle Pedersen heter jag och bor i Stockholm med min man Sebastian och vår lilla dotter Doris som föddes i juli 2017.
Jobbar med content till vardags och på den här platsen delar jag med mig av alla tusentals bilder jag tar och några av de tankar jag tänker.
Har du några frågor går det såklart alldeles utmärkt att höra av dig till mig på: pedersen.isabelle@gmail.com
Detta inlägg har 9 kommentarer
vilket superfint inlägg isabelle. gillar verkligen varje ord, varje beskrivning.
Tack så jättemycket, fina du! <3
Tack för det här inlägget Isabelle. Jag behövde verkligen det. Jag är så glad att din blogg finns, du beskriver de känslorna så himla bra och när man har de känslorna kan man verkligen behöva känna att man inte är ensam om dem.
vad fint att få höra av dig igen. har tänkt på dig. kram kram kram.
Så hjärtenypande vackert, både bilderna och orden. “skrattar mig igenom kärlekstunneln och vinner inte nån jäkla choklad på hjulen.” – borde bevingas.
Vilket fint inlägg 🙂
Vilket fint inlägg. Vackert.
älskar detta inlägg, fotona och orden. kan verkligen känna igen mig i det där att bli räddare med åren. var rädd som liten, men är ännu räddare nu.
Ett helt underbart inlägg, verkligen. Alla meningarna är så fint sammansatta och det går en röd tråd genom allt. Lovely!