En tidig morgon släpar vi tre veckors julpackning längs snöklädda gator i Stureby. Den första snön har fallit dagen innan och jag är så glad att den ligger kvar och lyser upp i det evighetsmörker som omgett oss alltför länge.
Framme vid tunnelbanan sitter mannen som suttit där varje morgon hela hösten. Han som alltid ser så sorgsen ut, men på ett blygt sätt ler med hela ansiktet när man säger god morgon. Och som tackar tusen gånger när man lägger pengar i hans lilla plastmugg. Han ler mot mig även denna morgon och jag ler tillbaka, men samtidigt isar det till i mitt hjärta. Ska han sitta här hela julen? Får han träffa sina barn? Får han någon julefrid? Är folk extra snälla mot honom när det är jul? Är det många som går förbi honom utan att ens ge honom ett leende eller ett hej? Som låtsas att han inte finns?
Jag tänker på artikeln jag läst dagen innan, att människor spottar på andra människor är en omöjlighet att förstå. Plötsligt börjar jag storgråta. Varför hade jag inte förberett en julklapp till mannen vid tunnelbanan? Jag förgås av dåligt samvete. Stora tårar trillar nerför mina kinder när jag tänker på allt som jag tar för givet, på allt som är så självklart för mig, men som är en livsdröm för andra. En familj att komma hem till. Ett varmt hem med en julgran. Uppdukade julbord och vänner att dricka hemvändaröl med. En sådan självklarhet. I min värld.
Jag lutar mig mot Sebastians axel. Håller honom hårt i handen. Förgås av tacksamhet och skuldkänslor på samma gång. Tänker att jag åtminstone ska ge mannen vid tunnelbanan en försenad julklapp när jag kommer tillbaka. Önskar intensivt att julstämningen ska sprida sig utanför alla varma hem. Långt från självklarheten. Önskar att människor är extra snälla. Att vi precis som barnen ska tänka på att tomten bara kommer om man har varit snäll, men såklart metaforiskt. Goda saker kommer utifrån goda handlingar. Världen blir en fin plats för alla om vi kämpar för att ta hand om varandra. Om vi alla tar med oss det in i 2015 så ser jag fram emot ett nyval. Annars önskar jag intensivt att allt bara var en mardröm.
Translation: Read in english here.
Detta inlägg har en kommentar
Alltså så sant, SÅ SANT! Bra skrivet. Jag känner igen den där känslan så himla mycket. Redan som barn, när jag blev medveten om orättvisorna här i världen, mådde jag dåligt vid jul. När all julmat dukades fram så tänkte jag på alla dom som inte får någon mat alls.