Vi vaknar upp alldeles för sent i gästrummets i hans föräldrars hus där vi bor nu när vi renoverar. Vi är bakis som två små as men hungriga så vi måste ta oss upp. Kokar ägg, kaffe och gör mackor och landar i soffan framför SVT Play. Vi hittar en dokumentär – “Lght + bil + allt jag har och äger“. Det är en tjej härifrån Jämtland – Clara Bodén, som har gjort den och jag har sett den en gång förr, på Viktoriabiografen i Stockholm. Jag minns att jag tyckte mycket om den, men känner att jag vill se den igen, på grund av att jag flyttat hem till Jämtland och på grund av filmens handling. Den handlar om urbannormen, om hur vi som växer upp på landsbygden/i mindre städer förväntas leva. Om hur det anses dåligt att vara den som blir kvar, ett misslyckande att återvända. Filmen tar sitt avstamp i en dialog mellan Clara och hennes syster:
– Clara, vet du vad? Jag tror inte att jag är mer än Jämtland.
– Skärp dig, det är klart att du är!
Sedan jag blev hemvändare har dessa frågor ekat en del i mig. Jag har liksom brottats lite inombords med mitt yngre jag. Med hon som inte ville vara den som blev kvar, med hon som till varje pris ville ta sig härifrån, förverkliga sig själv runtom i världen. Med hon som ville vara “mer än Jämtland”. Missförstå mig rätt. Jag väldigt glad att vara här, och jag tycker att urbannormen kan slänga sig i väggen. Det är helt ohållbart att alla människor ska trängas i storstäder (i Jämtland bor det 3 personer per kvadratkilometer. 3 PERSONER!!!) En kan förverkliga sig själv och sina drömmar precis var en vill. Men trots att jag tycker så här så finns det en liten röst kvar i mig som kommer fram under mina sämre dagar, som klankar ner på mig och som säger “jaha, det blev inte mer än såhär. Nu är du tillbaka där du började. Fortfarande vilsen men 15 år äldre.” När den där rösten kommer fram i mig vill jag bara hoppa, stampa och spy på den där normen som för länge länge sedan tog fäste i mitt bröst.
Filmen “Lght + bil + allt jag har och äger” är en väldigt fin film som handlar om det här. Om hur vi förväntas leva. Den finns tillgänglig på SVT Play fram till 27 april. Se den!
Detta inlägg har 5 kommentarer
tack för tips!
men å. fint och viktigt att reflektera över. hoppas dagar med taskiga rösten blir färre och färre. krami!
men åh, den måste jag kolla in snarast. ska snart flytta tillbaka till hemorten och brottas själv med dom känslorna just nu.
Men åh jaa vad jag känner igen mig i det du skriver. Är själv en hemvändare och kan ibland få besök av den lilla rösten som säger “jaha blev det inte mer än så här” Det jag gör nuförtiden är att prata med den lilla rösten för jag tänker att om jag bara vrider och vänder lite på det så kommer jag att märka om det val jag gjorde den gången jag återvände hem fortfarande är mitt förstahandsval. Och den dagen det inte är det måste jag förändra igen.
Tack för en fantastisk blogg!
/ Johanna.
Fint skrivet och ja, det blir ju lätt att man funderar så. Känner igen mig så mycket. Vill tipsa om en låt på ämnet, Halmstad med Linnea Henriksson. Du har säkert redan hört den men man vet ju aldrig.