Häromdagen var jag inne på det bed&breakfast vi skulle ha tagit över, men som inte blev som ni vet. Det ligger på nedre botten i samma hus som vi har flyttat in i. Just nu ekar lokalerna tomma pga att de ska renovera dem och göra om det gamla pensionatet som har funnits sen typ 50-talet till bostadsrätter (det var därför vi inte fick ta över, det blev nya planer i sista sekund och jag blir så jäkla arg när jag tänker på det). Här ovan ser ni det som skulle ha blivit frukostrummet. Vi hade tänkt tapetsera om det här rummet och göra så det hade känts som en liten bit av Provence mitt i Östersund.
När jag gick omkring i de tomma lokalerna, i det som skulle bli vårt spännande projekt, blev jag så himla ledsen. Jag har liksom satt upp någon slags mur sedan det hände, typ “jaja, det var någon mening med det, det kommer visa sig vad det blir, men det kommer bli bra”. Och visst, det är klart att det blir det, men faktum är att jag nog har mått lite sämre över det än vad jag har velat erkänna. Vi flyttade ju hit pga at det här stället skulle bli vårt! Vi köpte lägenhet i samma hus, vi sa upp oss på våra jobb i Stockholm och sa hejdå till hela vårt liv där. Och så blev ingenting som vi tänkt oss! Så jag har nog fått en liten livskris trots allt, och kanske är det inte så konstigt? Jag har ju liksom ingen riktig aning om vad jag ska göra långsiktigt häruppe, och det behöver man väl egentligen inte, det brukar ju lösa sig på ett eller annat sätt, men känns ändå som jag tappade fotfästet en aning. Vi vill verkligen ha vårt eget så småningom, men att bara hitta nånting nytt är inte det lättaste. Stället vi skulle ta över var en fungerande verksamhet som vi bara skulle sätta vår egen prägel på, att öppna upp något från scratch kräver betydligt mycket mer tid och pengar.
Åh, ledsen att jag låter negativ nu, det kommer ju såklart ordna sig. Vi får hanka oss fram ett tag tills vi kommer på en ny dröm. Så får vi väl se om det blir här eller om vi rentav flyttar till Provence om några år och öppnar upp nåt där. Idag snöar det i Östersund, så just idag känns södra Europa som ett lockande alternativ. 🙂 Men en annan dag skiner solen och snart kan vi flytta in i vår lägenhet. Det längtar jag obeskrivligt till, känns som att det är först då vi kan känna hur det känns att bo här i stan på riktigt.
(Konstigt ändå… när jag skrivit klart det här känns allt genast lite lättare. Att skriva av sig är verkligen den bästa terapin.)
