En kärlekshymn till Stockholm

Vi promenerar runt uppe på Söders höjder. Det är en strålande försommardag och som vanligt när jag går bland alla gamla hus tänker jag på Hjalmar Söderberg. Jag var besatt av hans böcker under mina tidiga år i Stockholm. Och då som nu känns det lite som om jag förflyttas in i hans romaner när jag går bland Stockholms äldre delar. Som om tiden stått still här. Samma husfasader, samma kullerstensgator, samma sol som skiner.

Vi tar en öl i solen på Babylon med vänner. Pratar om relationer, hjärtesorg, barn, tider som förändras – sånt där som en gärna pratar om i livet runt 30, när man är i en mittemellanålder, och folk runtomkring en lever så olika typer av liv. Var vill man själv vara? Hur vill man leva?

Vi vinkar hejdå och jag och Sebastian knatar in på Mosebacke. Tittar på människor och utsikt och det är något visst med just den här dagen. Vet inte vad det är – sommaren har precis gjort entré och det är liv och rörelse överallt, men ändå är det någon stillhet i luften. Kanske är det bara jag – jag känner någon nästan andaktig tacksamhet för den här staden. För alla fina år den gett mig, och för alla fina stunder som komma skall. Jag må bo en bit bort nu, men jag känner att Stockholm alltid är mitt ändå. Några mil bort, men nära hjärtat. Alltid nära hjärtat. Det är här jag blev vuxen. Här lärde jag känna mig själv.

Vi promenerar vidare. Gröna lunds karuseller flyger i fjärran och det pirrar i magen bara över tanken.

När hungern river går vi in på Hermans vegetariska restaurang. Jag har inte varit här på evigheter, men en sommar, när jag var 23 år gammal, jobbade jag här. Det var mitt livs värsta sommar på många sätt, men på något vänster minns jag mest de fina stunderna. Hur jag bodde med en bästa vän vid Bjurholmsplan, hur vi hängde i parker, hur jag hånglade med främlingar i gathörn under varma sommarnätter. Fint det där ändå, hur man mest minns de fina stunderna i efterhand.

Kommer på mig själv med att sitta på ett gammalt jobb och blicka ut över ett annat – Nordiska museet. Här jobbade jag när jag var 26 första gången. Och sen lite till och från tills för bara ett par år sedan. Nordiska museet minns jag med värme. Alla underbara promenader till jobbet längs strandvägen, alla fina kollegor. Men även här gick livet upp och ner såklart, det fanns stunder då jag satt och grät i smyg i lunchrummet över krossade relationer, framtidsångest och annat som hör livet till.

Tid – så himla märkligt fenomen. Dagar som kan kännas som evigheter, men så vips har man bott i en stad i 11 år och plötsligt till och med flyttat därifrån.

Stockholm är inte underbart jämt, men när magnolian blommar, när kvällarna är ljusa, då är det bannemej en av världens vackraste städer.