Så himla märkligt. Mina två senaste inlägg på bloggen var plötsligt bara puts väck! Detta inlägg hade jag dock skrivit i word då jag satt på ett tåg utan täckning, så nu gör jag ett nytt försök och hoppas att det får vara kvar den här gången.
Jag minns när jag började läsa Sandra Beijers blogg. Minns inte exakt när det var men det var väldigt längesedan och jag minns att jag plöjde sida efter sida och hur min grilcrush bara växte. Hon inspirerade mig så och jag minns att jag köpte rosetter och satte i håret, hur jag älskade Stockholm ännu mer genom hennes ögon och hur jag läste hennes ord långsamt och sög i mig dem som knark. Hennes formuleringar var så vackra och träffade som pilar och jag förstod plötsligt vad det här med bloggande handlar om.
För några dagar sedan fick jag Sandras andra roman i brevlådan – Allt som blir kvar. Och jag fastnar direkt. Varje mening är skriven med omsorg, varje ord noga utvalt. Jag läser den i en fjällstuga och på ett tåg men jag är inte där. Jag är ung igen. Jag är ung och hjärtekrossad på betongvarma gator en Stockholmssommar i juli. Jag kan inte överleva om det inte är för vänner och kanske kan jag inte överleva alls?
Sandra – tack för världarna du skapar. Tack för dina ord. Tack för inspirationen. Puss!
Detta inlägg har en kommentar
<33333333333!!!!!