Jag kan längta så mycket efter att klä mig fint och uppdatera min garderob. Ytligt, javisst! Men helt sant! Men så känns ju det såklart rätt onödigt att lägga pengar på just nu med tanke på att jag är gravid och bara blir större och större och inte vet vad som kommer passa eller ej. Är väl förstås därför jag längtar efter det extra mycket, plus att jag varit deprimerad och liksom inte orkat bry mig, och nu vill jag typ ta igen alla dagar jag känt mig håglös. Så för att ge mig själv lite ytlig vårpepp klickade jag hem ovan två alster som nu är i min ägo. Kommer passa som gravid, men även efteråt. Känner att jag vill ha mycket färg nu. Färg, färg, färg! Ge mig färg!
Folk säger alltid att gravida är så vackra och strålar, men ska jag vara helt ärlig så känner jag inte riktigt så. Jag mår väldigt bra psykiskt (nu, gjorde verkligen inte det i början av graviditeten) och har kanske lite extra fin hy, men börjar redan känna mig otymplig (är i vecka 26). Har haft foglossning senaste veckorna, vilket gör det svårare att vara aktiv, och så känner man sig extra gravid när man vaggar fram redan nu. Det här med gravidkroppen är komplext. Jag tycker att magen är fin och är stolt över den, men jag är inte riktigt bekväm i att kroppen förändras så fort och att man inte känner igen sig själv. Helt plötsligt är brösten stora med gigantiska bröstvårtor och ens former förändras. Helt plötsligt är man långt ifrån lika smidig som vanligt, inga av ens kläder passar, man har ont här och var, och man hinner liksom inte riktigt med att vänja sig. Känns som man knappt får säga sånt här? Som om man bara ska embracea sin nya kropp och känna sig megavacker och strålande, men hur lätt är det när man känner sig klumpig och stel och blir rastlös på sig själv som måste gå så nedrans långsamt och alla ens kläder sitter fult? Däremot tycker jag såklart att det är sjukt fascinerande vad som händer med kroppen och är stolt över min kropp. Att den KAN ändras så fort och liksom skapar ett liv. Det är ju helt fantastiskt! Men det är ju en väldigt stor påfrestning, och det är ju verkligen inte alla som har en “dans-på-rosor”-graviditet, så det är helt ok att inte känna sig strålande hela tiden. Det är helt ok att sakna sin vanliga kropp och mående tycker jag, trots att man på samma gång är väldigt glad över pyret i magen och lycklig över de små kickarna och buffarna man känner titt som tätt.
Ni andra som varit gravida, har ni känt av den berömda “åh vad jag strålar som gravid”- känslan? Kanske att man mest har den om man har en superenkel graviditet? För jag kan inte påstå att man strålar när man måste gå svinlångsamt, ta vilopauser när man går i trappor för att hjärtat bankar så hårt och foglossningen värker, när man knappt tar sig upp från soffan för att man typ inte har kontakt med sina magmuskler längre.
OBS att allt är värt det ändå såklart! Om 14 veckor kommer det en bebis, hallå! 🙂
Detta inlägg har 11 kommentarer
Å det er så deilig at du skriver dette! Jeg er gravid i uke 24 og kjenner meg så godt igjen. En blanding av å være glad og takknemlig men samtidig lei av at ingenting passer, av å ikke kunne bevege seg som man pleier, av å ikke kunne presse seg uten å typ tisse på seg eller evt få sykt vondt. Det er ikke så lett når man er vant til å styre over seg selv helt og holdent å plutselig forandre seg masse hele tiden. Som du sier føles det som forventningen er at man bare skal være strålende fornøyd så det var veldig deilig å lese om noen som har det litt som meg. Man vil jo gjerne føle seg fresh og fin selv om man lager et menneske. Og apropos, hvor har du kjøpt vesken? Den var veldig fin!
Alltså ja verkligen! Att vara gravid är inte alls särskilt härligt. Häftigt och otroligt, men näe jag varken strålade eller njöt. Är så glad att jag förmodligen aldrig ska vara gravid igen. Håll ut! Snart kommer bebis 🙂
Förstår dig helt! Gillade inte att va gravid. Det enda positiva var ju att jag fick min bebis plus att jag slapp mensen, men annars så tyckte jag det var sjukt jobbigt med så mkt fokus på min kropp som jag dessutom inte kände igen mig i.
Oh verkligen inte jag mådde illa i nio månader, gick ner i vikt, kunde inte sova på nätterna och var på slutet så sjukt trött att jag bara satt och stirrade på jobbet de sista timmarna på arbetsdagen medan arbetsuppgifterna bara hopade sig. Jag var dessutom så nervös att något skulle gå fel under graviditeten. (Det hade gjort det under en tidigare graviditet så rädslan var inte orimlig) så jag vågade aldrig tänka på allt det där underbara som skulle komma sen. Köpte inga bäbiskläder, fixade inget barnrum eller liknande. I efterhand kan jag känna mig lite snuvad på de där förberedelserna. Men om jag ska ge någon tröst så verkar det som att de som har en jobbig graviditet ofta får det bra när barnet kommer och är väldigt tillfreds då. Sedan lill-fisen kom så svämmar hjärtat över av kärlek varje dag. Liksom att hormonerna som var emot mig under graviditeten varit med mig efter förlossningen. Och jag vet flera andra som hade jobbiga graviditeter men som hade det bra när barnet kom. Annars så är det ju vanligt att bli deppad och fysiskt sliten efter förlossningen. Så kämpa på. Det är en begränsad tid och även om det känns långt som kommer det att gå över. Låter kanske enkelt men jag tror faktiskt att köpa fina kläder under graviditeten kan underlätta. Gjorde det för mig när jag äntligen vågade visa upp min kula. Och tvärtemot vad samhället vill få en att tro så är det en otrolig påfrestning på kroppen och det är helt ok att somna i soffan, bara äta det som är gott, och låta ens partner göra allt som är fysiskt tungt. Lycka till och sköt om dig på det sätt som passar dig. Alla människor är olika och upplever graviditet och förlossning olika.
Jag tyckte faktiskt det var “befriande” att va gravid! Det känns svårt att förklara men d kändes som att det plötsligt inte spelade någon roll hur jag såg ut – jag hade en gravidmage som automatiskt va fin o fantastiskt vilket gjorde att jag plötsligt (för första gången sen typ tonåren när man börjar bli medveten om sin kropp) inte brydde mig alls om de delar på min kropp som jag medvetet/omedvetet ogillat innan. Jag tyckte typ att det var en frihetskänsla på många sätt (även om det så klart är påfrestande på andra, jag fick t ex sammandragningar om jag gick det minsta fort och fick gå superlåååååångsamt men försökte se det som nån slags mindfullness-övning haha) och kan sakna det lite nu
Förstår precis!! Är gravid i v23 med foglossning från v11… Har också en depression i ryggen (förra våren och sommaren) tillsammans med två missfall i höstas. Som jag längtar efter att känna mig snygg! Ytligt ja, men det ligger något mer i det. Att känna att man är med i matchen igen. Tidigare har jag längtat efter att vara sådär gravid-snygg, men det är visst inte så enkelt som man trodde. Man växer ju lite varstans och inte bara på magen!
Jag HATADE att vara gravid, verkligen hatade! Mådde illa jämt, brösten läckte, hade gruvlig foglossning och kände mig som Barbapappa! Jag skulle hellre föda barn hundra gånger om än att vara gravid igen. Bävar inför att eventuellt bli det en gång till.
Hej! Vill bara tipsa om foglossningsbälte! Jag ska ha bebis om en månad ungefär. Har inte kunnat träna sen januari pga smärta, men i vardagen har bältet verkligen varit bra! Fick det genom att gå till MVCs fysioterapeut. Det är knepigt det där med kroppen. Men jag gillar min gravidkropp! Tror dock det kanske är som du är inne på.. jag har mått rätt bra överlag och har inte blivit så stor i kroppen. Har varit jobbigare rent mentalt och har sjukskrivning och därmed kortare arbetsdagar. Erbjöds samtal av psykolog på MVC. Ta hand om dig och din bebis! Tänker det är SÅ viktigt att få dela tankar och det finns inga förbjudna sådana! Men finns helt klart en sjö av kletiga normer kring graviditet och allt. Hoppas du får möjlighet att prata om just dina tankar och känslor, oavsett vilka förväntningar som finns!
Så skönt att läsa det här inlägget! Jag kunde känna mig fin vissa stunder under graviditeten. Men med ordentliga foglossningsbesvär (som började kännas v.10), illamående (som höll i sig hela graviditeten) och halsbränna var det inte nå ofta. Fast jag kunde iaf alltid tycka att magen va fin.
Som tur är försvann illamåendet direkt efter förlossningen och foglossningen minskade i stadig takt. Nu 5 månader senare har jag haft högklackat 2 ggr (med bara lite värk efteråt) och till nyår tror jag att jag kan dansa lite Lindy hop igen!
PS. Supersnygg tröja!
Alltså åh, vad det känns skönt att läsa sitt inlägg och alla kommentarer! Jag är i v 16 och har haft ett helvete hittills. Mått jätteilla och har varit sjukskriven och inlagd periodvis med dropp. Inte känt mig ett dugg glad eller strålande eller vacker! Det har känts så snopet och skitigt och besviket. Hade föreställt mig att det kunde bli jobbigt men blev lite knockad av hur jobbigt det varit och hur nere jag känt mig. Det är SÅ skönt att läsa om andra som haft det jobbigt och kommit ut på andra sidan! Jag har fått mycket hjälp och stöd från mvc också och det har varit guld. Tveka inte att be om stöd om det känns skit, för det finns hjälp att få och det kan hjälpa bara att få ösa ur sig!
Tack för att du skrev om detta, det betydde mycket för mig. Vi är många som har det tufft och vi får kämpa tillsammans! <3
Min dotter är snart 11 månader, och det är först nu som jag känner att jag nog strålade under graviditeten – det tar ett tag alltså, haha! Jag mådde bra fysiskt, men hon var stor och magen tung, och alla kläder kändes SÅ tråkiga. Fick ett ryck i 7:e månaden och köpte gravidjeans som jag sen levde i – kändes som en onödig investering men det lyfte humöret varje morgon. Jag vill också tipsa om Tara Lees yogaprogram för gravida (och det för nyförlösta) – i efterhand känner jag att det gjorde stor skillnad för mig de sista månaderna, framförallt att ta det lugnt och stretcha ömma leder: http://www.taraleeyoga.com/ Yogaandningen visade sig dessutom vara perfekt vid förlossningen. Ta hand om dig!