Jag försvann lite här. Håller på att vänja mig med att vara själv hemma med Doris på veckodagarna när Basse jobbar, och det har varit nog att fokusera på. Nu ligger hon och sover bredvid mig i soffan, i sitt lilla näste, min gulliga lilla dotter. Så jag passar på att skriva ner några ord.
Igår fyllde Doris 1 månad. 1 månad sedan jag blev mamma. Så hur känns det? Hur har den här första månaden varit? Ja, hörni, hur tusan har den varit? Den har varit väldigt upp och ner. Jag går sönder av kärlek, hon är det finaste jag någonsin sett och jag kan knappt förstå att hon är vår dotter. Men lika mycket som jag gått sönder av kärlek denna månad, har jag gått sönder av oro. Alla pratar om att man ska njuta så mycket första tiden, att det är så fantastiskt men ingen pratar om oron? Tänk att helt plötsligt få ansvaret över det mest värdefulla du någonsin sett, och du har egentligen ingen aning om hur någonting fungerar. Jag tycker första tiden har handlat så mycket om oro. Håller jag henne rätt, får hon i sig tillräckligt med mat, är det normalt magont eller är det något farligt, fryser hon, svettas hon, andas hon, andas hon, andas hon????
Första tre veckorna var Basse hemma, och jag önskar att man fick vara hemma minst två månader tillsammans. Så stor skillnad på att vara två och att vara själv, all cred till ensamstående föräldrar! Nu har jag snart varit hemma två veckor själv och första dagarna tyckte jag var superjobbiga. Satt och grät i soffan och kände att jag knappt kunde röra mig för att hon ville amma hela tiden. Slutet på förra veckan blev det lite bättre. Jag lärde mig att använda baby-björnen och började känna att jag kunde slappna av lite mer. Än så länge har jag inte vågat mig så långt från hemmet på egen hand. Bara promenerat lite runt kvarteret. Men känner inte att det är någon stress. Läggs så mycket press på någe vis på föräldralediga och känner själv att jag påverkas av det. Eller så kommer pressen bara från mig själv? Att jag vill klara allt på en gång. Hålla hemmet fint, hålla mig fräsch och fin, ta mig ut med babybjörn, vagn och bebis själv, vara chill med amning överallt, men HERREGUD! Jag är helt ny på det här. Vill lära känna min bebis först i lugn och ro och bli mer trygg. Sen kanske jag vågar flänga kring stan. Just nu håller jag mig till utflykter när Basse är med. Dock märker jag att jag mår så mycket bättre när jag hinner duscha och plocka undan hemma, så det är prio när Basse kommer hem. Blir så mycket lättare deppig om jag sitter parkerad i soffan med tuttarna i vädret i ett megastökigt hem och känner mig ofräsch.
Amningen har fungerat bra. Var såklart lite stökigt första veckan, men vi har fått till det och Doris växer bra så mjölken verkar räcka till. Däremot tycker jag att det är psykiskt påfrestande emellanåt. Förstår ju att det är superbehändigt att ha maten så lättillgängligt överallt, men också jobbigt att vara den enda som kan mata. Sen pratar alla om hur mysigt det är, och visst, en liten stund ja, men inte i timtal varje dag. Tycker att det är ganska tråkigt att amma om jag ska vara ärlig. Är nog för rastlös som person, och har fått en dotter som vill snutta rätt länge och ganska ofta. Ska prova ersättning någon dag och se hur det går, och kanske byta ut något mål framöver. Skulle vara skönt för mig att veta att det funkar. Att jag skulle kunna vara borta en kväll och veta att hon tar flaskan. Hoppas att det går att kombinera med lite ersättning framöver. Tycker det verkar krångligt att hålla på att pumpa. Jaja, vi ser hur det går.
I tisdags var vi på BVC och Doris väger nu 4550 gram och är 54,5 cm lång. Hon följer ganska bra med blicken nu och vi har fått något enstaka riktigt leende, men hon är svårflirtad än. Hon bajsar konstant, är lugn förutom när hon har magknip, sover fortfarande ganska mycket, men har typ noll regelbundenhet i sin dygnsrytm. Hon känns mindre bräcklig nu än i början, och det är så skönt tycker jag. Oron lägger sig lite för varje dag, ju tryggare jag blir och ju mer stabil hon blir.
Känns som om hon har varit hos oss mycket längre än 1 månad. Tycker första veckorna har känts sååå långa, men den här veckan har gått fort, så det är väl nu det börjar rusa på antar jag. Att vara mamma är en väldigt fin grej, även om det är tungt ibland, med oro och amning och skrik och bebis som inte vill sova och hormoner hit och dit. När hon skriker går mitt hjärta sönder, när hon ler börjar jag typ gråta av glädje. Sådan kärlek för denna lilla person alltså. När jag tittar på hennes små fötter, håller hennes små händer… kan ibland inte hantera känslorna. Och sådan kärlek till Sebastian. Han är verkligen den finaste pappan. Vår lilla familj. Vilket gäng. <3
Detta inlägg har 11 kommentarer
Jag känner med dig i det mesta du skriver! Det är en berg- & dalbana. Vår räddning var verkligen sjalen! Du ska få låna min så får du se hur det känns, förhoppningsvis gillar ni det lika mycket som vi. & ersättning är absolut inte dåligt på nåt vis, testa & se! <3
Kan relatera så mycket till det du skriver!! T ex som det där med stökigheten, jsg var “jättesnäll mot mig själv” och försökte tänka stt det var ok att bara sitta och amma framför Netflix i början och inte ha några måsten men precis som du mådde jag sämre om det var stökigt runt omkring mig och jag aldrig hann göra mig i ordning osv. Så ett prio för oss blev att plocka undan på kvällarna så jag slapp känna stök-ångest när jag satt och ammade dagen efter. Sjalen räddade även oss!! Plus det faktum att de bara ammar just så mycket de första fem-sex (??) veckorna, sen blir det mindre tycker jag. Men jag plöjde många serier där i början hehe. Och man behöver inte våga klara och göra allt på en gång. Ta det i er takt, ingen press <3
Hon är magiskt fin!!
heia heia! du er flink 🙂
Du gör det såå bra, glöm aldrig det! Och tänk på att inget i livet med barn är statiskt, typ “kommer det alltid vara såhär”. Nej, det kommer det inte. Nya faser kommer och går.
Och glöm inte att ni kan ta ut dubbeldagar, om ni båda verkligen vill vara hemma samtidigt. Kolla på FKs hemsida. Socialförsäkringen med möjlighet att vara föräldraledig är bland det finaste vi har. Lycka till!
Hej! Känner så väl igen känslan av att jag buborde hittat på massa saker, gett mig av hemifrån kvarteren osv… Men i efterhand tycker jag att jag minsann var iväg på vågade utflykter tidigt, med pyre som växlade rutiner från dag till dag, skrikfester, amningsutryckningar och härjad kropp i släptåg. Skulle aldrig förvänta mig det av en vän som just fått barn!! För det har man faktiskt ganska länge. Även om första veckorna kan vara så omvälvande att det känns som eoner mellan varven så är det nog mest för en själv. Det blir lite stabilare sen och ni blir mer ruttade! Var snälla mot er, på de sätt som passar ER. Tack för glimtarna av ert liv! <3
Kunde verkligen ha varit jag som skrev det här, känner så igen mig i allt! Har väldigt svårt att vara nöjd i nuet och njuuuuta. Längtar till hon blir lite större och vi förhoppningsvis får lite rutin på det här med bebis. Tänk bara vilken fröjd när de kan börja sitta upp!?
Tycker du beskriver det på pricken, hur det känns att få en nyfödd att ta hand om. Tror de flesta kan relatera. I hear ya!! Jag tänker att en får njuta de där minutrarna då allt känns ba gött o sen gråta när det kaosar ihop sig. Högt som lågt liksom, att alla känslorna får finnas och rymmas. Och om någon fler medelålders kvinna uppmanar mig att njuuuuta och talar om hur myyyysigt det är att amma så blir jag nästan arg. Men minnet gör nog så, att det jobbiga filtreras bort med tiden o kvar finns det rosenskimrande. Jag hade en fysiskt tung graviditet o längtade mycket efter att vara ogravid och få känna mig fri och lätt igen, få min kropp tillbaka. Men så funkade amningen fysiskt jättebra men jag var så frustrerad, kände mig så låst och parkerad i soffan o grät över att sommaren passerade ute o jag fick inte va med, typ fast i fjärde trimestern. Det var en lättnad att kunna välja att pumpa ur el ge ersättning i flaska för att få nån timme för sig själv emellanåt. Fint också att den andra föräldern el annan närstående kan mata o gosa så allt inte faller på mig. Nu är min dotter 10v och allt känns lättare och mindre oroligt, hon är också robustare på alla sätt så nu börjar myset o njutet breda ut sig. Och här går jag o viker undan kläder i storlek 50 o känner mig nostalgisk o funderar på ett till barn nångång fast jag svor aldrig mer för en månad sen… Jaja, ville bara säga att du låter fullt mänsklig och fullt nornal som nybliven morsa! Doris är superfin! Klappa dig själv på axeln tjejen, du fixar detta även om det är skitsvårt ibland.
Funderar på den där kommentaren att man ska njuta i början. Har nog aldrig träffat någon som faktiskt gjort det och jag skulle aldrig säga “passa på och njut” till en nybliven förälder för jag tror det är väldigt väldigt svårt och inte ens eftersträvansvärt. Jag tänker att man bara är där man är och känner det man gör och så får det vara bra med det. Så om du kan försök att inte tänka på att du ska “njuta” mitt i allt. Och angående ersättning och amning. Vi körde ersättning från dag 1 och det var det bästa vi nånsin gjort. Våra små kunde sedan både ammas och få ersättning trots alla “råd” från diverse “experter” som menade på att bebisarna inte skulle lära sig amma om de också fick ersättning och napp och allt vad det var. Våra fick ersättning, napp och det gick fint att amma. Jag ammade aldrig på nätterna så jag och min man delade på nätterna efter ett tag för i början fick han ta alla nätter för jag vart så sjuk i samband med förlossningen och efter. Och det var helt fantastiskt att vi kunde dela på allt och jag kunde gå iväg när jag behövde. Och jag pumpade typ aldrig, testade några ggr i början men tyckte bara det var hemskt och kände mig som en mjölkkossa. Men det är säkert superindividuellt om det funkar eller ej. Om vi inte fått tvillingar kanske jag inte ens tänkt tanken kring ersättning för amning är så himla påtryckt från alla håll men så här i efterhand är jag så sjukt tacksam för att vi gjorde så och oavsett om jag haft en eller två skulle jag definitivt köra på ersättning och amning. Men igen ni ska såklart göra det som känns bäst för er men vill bara ge ett annat perspektiv att det kan funka fint att både amma och ge ersättning.
Och så ett annat tips, för inte så länge sen (kanske nåt år) så kom det nya regler kring föräldrapenning och nu får man ta ut 30 dubbeldagar tillsammans innan barnet fyller 1 år så om ni vill vara hemma längre tillsammans så kan ni det 🙂 Kram
Hejhejvardag skrev ett blogginlägg om att en inte behöver njuta hela tiden under den första bebistiden, utan att en kan njuta retroaktivt när ungen blivit äldre. Ett riktigt tipp-topp-inlägg!
Min son också väldigt matglad och åt 12 ggr per dygn. Efter ca 2-3 månader gav min man ersättning vid ena kvällsmålet. Det var JÄTTESKÖNT att slippa ha 100% ansvar 24/7! Tycker den första tiden var härlig, fantastisk och otroligt slitsam. Sonen hade inge problem med magen eller dylikt, men han sov extremt lite och endast tätt intill mig, så jag fick aldrig nån återhämtning. Efter 7 månader började det vända och nu orkar jag hitta på mer grejer på dagarna.
Min dotter är ett år äldre än din, och i efterhand har jag kommit på några saker som jag ska försöka minnas när vi (förhoppningsvis) får ett syskon i familjen. Det första är att föräldraskap består till typ 90% (väääldigt överdrivet, men så kan det kännas) av att ta beslut. Ska hon ha filt/mat/kofta/napp/sömn/väckas/blöja/nalle/skor/mössa? Att konstant ta beslut åt någon som inte alltid kommunicerar så bra och definitiv inte kan hjälpa till med besluten tar på krafterna. Den andra är att det VAR jättemysigt att amma – efter flera månader (typ 6) när det är mer regelbundet än den första tiden och man vet när man behövs (och att man inte behövs hela tiden, och man hinner ur duschen innan mjölken rinner längs kroppen…). Det sista är att det kan vara tråkigt att vara hemma mycket, men att bebisen vill bara vara nära och hänga med föräldrar och andra som tycker bäst om hen – tids nog kommer man ut, det handlar bara om några veckor/månader där i början, och tankar man mycket trygghet från varandra så blir det roligare att upptäcka världen ihop sen. Nu är detta bara min egen komihåg-lapp och inget som någon annan behöver tänka eller känna eftersom det finns lika många sätt att vara förälder som det finns barn. Enda tipset är att ni ta hand om varandra och myser mycket när det går, var ni än är.
Pingback: Fjärde månaden med Doris - IsabellePedersen - IsabellePedersen