Nu har ytterligare en månad gått, och Doris fyllde 2 månader i söndags. Om första månaden kändes lång och orolig, så har den här månaden bara svischat iväg. Denna andra månad tycker jag generellt har känts minst dubbelt så bra! Jag har lärt känna mitt barn bättre, hon har blivit så mycket mer stabil (så skönt!), hon ler och pratar med en vilket ju är så mysigt så en smäller av.
Tycker verkligen att oron lagt sig ganska mycket. Visst, jag vill fortfarande kolla så att hon andas när hon sover emellanåt, men inte heeeela tiden som i början. Nu känns hon ju så mycket starkare, och hon säger till om något är fel, och det gör att jag kan slappna av mer. Vi har gjort lite längre utflykter själva också. Men bara inom promenadavstånd hemifrån, hehe. Har tänkt åka in nåt till stan anyday now. Men blir fortfarande så stressad när hon skriker bland folk och jag inte vet vad hon vill, hur kommer man ifrån det? Oftast går det bra om jag tar upp henne och sätter henne i babybjörnen, men så stressande om hon är otröstlig när man typ åker tunnelbana. Hur gör folk för att vara chill? Känns som att alla ska titta på mig och tänka att jag gör fel. Och att Doris bara blir mer hispig av att jag blir stressad. Måste lära mig släppa prestationen här. Så töntig grej ju, men kan inte hjälpa att jag känner så…
Hon växer verkligen så det knakar. Var ett par veckor sedan vi var på BVC men då var hon 57 cm lång och vägde 5250, men nu har hon köttat på sig ännu mer. Hon är hyfsat stabil i nacken, även om hon fortfarande kan vara lite våbblig, men lägger man henne på mage drar hon upp sig på armarna nästan hela vägen upp och tittar upp. Sjukt det här att man redan nu blir så oerhört stolt när de gör framsteg. 😉
Amningen tycker jag känns bättre nu. Hon ammar inte lika ofta som i början och jag känner mig inte lika fast. Vi har även börjat med ersättning på kvällen. Ett mål om dagen. Det går bra faktiskt! Hon tar flaskan och det är varken problem med tutte eller flaska. Topp ju!
Sover ganska bra gör hon också, än så länge påverkar iaf inte sömnbrist mitt liv nå nämnvärt (lär ju jinxa detta nu). Hon somnar ofta vid midnatt först, men då sover hon ca 4 timmar, sen äter hon och vi byter blöja, sen somnar hon om och sover till 8-9. Sen brukar hon faktiskt somna om igen och sova till 11- 12. Dock är ju det här liiite olika hela tiden. Märker också att om hon vilar bra på dagen sover hon nästan bättre på natten. Hon blir lätt övertrött om hon inte får sina sovstunder på dagen. Jag försöker jobba in lite rutiner här. En timme efter lunch i vagnen när vi går promenad, och på eftermiddagen sjalar jag upp henne och då brukar hon somna. Ni var många som tipsade om sjal i mitt förra månads-inlägg och vi börjar faktiskt gilla det ganska bra. Perfekt för att få lite gjort hemma, och Doris får vara med innan hon slocknar. Ibland känns det dock som om hon känner sig lite instängd i den typ. Håller på att undersöka vad hon gillar bäst av sjal och babybjörn. Misstänker att sjal är bäst för sovstunder och babybjörnen bättre när hon är pigg. Jag tycker ju dock att sjalen är mysigare, och känns bättre när man är inne, eftersom det blir mer nära. Babybjörnen har jag bara ute.
Och hur mår jag? Som sagt, tycker allt känns sååå mycket bättre nu. Tror hemligheten är att jag lite har “accepterat” tillvaron. Innan jag blev mamma hade jag någon slags bild av att vara någon fräsch supermorsa som från dag ett skulle springa på caféer och muséer, ta promenader runt hela Stockholm, blogga ett inlägg om dagen, hålla ordning hemma etc. Och kanske jag kommer dit så småningom, men den här första tiden har liksom bara handlat om Doris, och att lära känna henne. Och när man landar i det, när man tar bort alla krav på sig själv, då är det mycket lättare att vara i stunden med barnet tycker jag. Så har det i alla fall varit för mig. Sen kan jag fortfarande tycka att det är rätt trist att vara föräldraledig och ensam med henne i veckorna, uppskattar helgerna enormt när Basse är hemma och vi ofta hittar på något med andra människor eller gör någon ordentlig utflykt. Men jag känner också att det är lugnt att det är lite trist, det är så kort tid av ens liv, och Doris är så himla mysig ändå så jag går sönder. Och vet ni? Jag kan faktiskt njuta nu! Första månaden blev jag provocerad av att folk skrek “njuuuut” till höger och vänster, pga var sååå orolig och ej kapabel att njuta. Men nu när jag har landat lite så går det. Nu njuter jag av att hålla hennes lilla hand när jag ska få henne lugn inför sovstunden. Njuter av att snusa henne på huvet. Blir orimligt glad över alla framsteg. Vågar till och med säga att jag ibland njuter av att amma, iaf när hon tittar mig i ögonen och vi har ett fint moment. Eller när man kommit in i något bra på Netflix och hon ligger nöjd vid bröstet. Annars är det ju rätt långtråkigt. 😉
Summa summarum månad 2: Dubbelt så härligt att vara ledig med Dodo den här månaden, men fortfarande en bit kvar tills jag är helt trygg i alla situationer. Men fortsätter det i den här takten lär jag ju älska allt med att var föräldraledig lagom tills jag ska börja jobba igen. Men det kanske är så det brukar va?
PS. Vi har fler lakan, men Doris är som hypnotiserad av prickarna, hon älskar dem verkligen. Vi tvättar dem, lovar. 🙂 Men måste nog införskaffa fler prickiga lakan. 🙂
Detta inlägg har 8 kommentarer
Det går inte komma från att det är stressande när ens barn skriker bland folk. Det är djupt inprogrammerat i ens DNA. Jag har ett barn med mycket vilja och när han inte är nöjd så ärhan inte nöjd om vi säger så. Vi löste det med sjal/sele eftersom han älskade att bli buren och ju större han blev desto mer kunde han sitta och spana på det som hände rutinomkring.
Åååh, hun er så FIN <3 Herlige bilder! De to svarthvite bildene hvor hun bader og tørker seg er helt nydelige <3 Og så fint at det går bra med dere.
Guuuud va fin hon är!!!!!!!! Och skönt att det känns bättre och tryggare på alla sätt! Det kommer bara forsätta så, man blir mer o mer rutinerad, härdad, lugn, trygg, bekväm osv osv osv OCH mindre o mindre hormonell!
Älskar din blogg! Kommenterar inte på alla inlägg men läser och uppskattar!
Hej! Fint att läsa om dina upplevelser. Heja dig och att du berättar om både det härliga och jobbiga! Min dotter är dubbelt så gammal som Doris. Jag känner igen mig i både försväntat av sig själv att komma ut första tiden (men hade en kropp efter förlossningen som inte tillät det) och det här med att våga sig ut. Jag tycker att du låter följsam i vad både du själv och Doris är redo för. Och jag har märkt att nu när vår lilla pärla är lite äldre så blir jag både lite vanare och dessutom hon lite stabilare så vågar vi lite mer tillsammans. Typ nu på tunnelbanan, om hon blir ledsen så känns hon så stabil att jag kan lyfta upp henne och sitta och hålla till exempel. Det gör att jag vågar åka lite längre. Har dessutom blivit så glatt överraskad över hur många medmänniskor som är hjälpsamma. Som när t-banehissar varit trasiga har det alltid hunnit fram någon som erbjudit hjälp att bära vagn ner för trappor innan jag ens hunnit fråga. Så även om en kan känna sig orolig kring vad andra ska tänka så många väldigt fina <3 <3 <3 Ta allt i er takt. Ni har en sån fin liten Doris och det är en fröjd att få följa dina uppdateringar!
Blir alltid provocerad av folk som tjatar om att man ska njuuuuuuta – jag njuter väl så mycket jag är kapabel till för fan?! ;D Skämt åsido, det känns som en extra, onödig press att lägga på folk tycker jag. Detta lyckojagande… Man måste väl inte älska allt hela tiden, även om man är grunden är djupt tacksam för det?
Hur som helst, vad härligt att det känns bättre och bättre! Och grymt skönt med sömnen, verkar kunna variera väldigt det där. Så NJUUUUUUT av det nu! 😉
Kram!
Doris er så søt! Du er en flink mamma 🙂
Så fint att att få följa dig och Doris! Och så sjukt fina bilder <3
Om det är till någon tröst tror jag väldigt få förstagångsförälder är chill de där första månaderna. Känn noll press verkligen! Jag var verkligen inte chill (men hade tänkt att jag skulle vara det 😛 ). Men man känner ju inte sitt barn så väl ännu, man håller på att smälta största förändringen i livet, kroppen ställer om från gravid till eventuell amning, rutiner håller i sig i en dag eller en vecka typ och man famlar och har sig. Bebisar är ju så olika, förlossningar och hur mycket tid för återhämtning man behöver är olika, hur mycket partner kan avlasta är olika. För mig med tuff förlossning och barn som inte sov speciellt mycket tog återhämtningen lång tid. Vår bebis blev också så himla lätt överstimulerad när vi gav oss ut på stan och det släppte inte förrän efter fyra månader vilket fick mig att känna mig låst i början. Passa bvc-tiden kändes minst sagt utmanande. Att man skulle vara lugn och njuuuuta också kändes som ett elakt skämt. (Njutningen är ju inget som man ska prestera fram, den kommer av sig självt när en får tillräckligt av sina egna behov tillgodosedda igen <3) Tycker det låter helt underbart att du har de stunderna redan nu! Såhär på efterhand förstår jag att jag kände mig isolerad när jag gick hemma själv, är ju verkligen inget som passar alla. Men sen blev det så himla mycket roligare tack o lov 🙂 Plötsligt var bebis nyfiken, stabil i nacken, kunde sitta upp och vi tog oss ut. Jag kände mig mer bekväm i att vara förälder. Tiden där vi vankade i lägenheten verkade plötsligt kort, precis som du skriver. Men när man var mittuppi kändes det ju inte så.
Min upplevelse är att det pratas och förväntas mycket kring de positiva sidorna av föräldraskapet, men inte så mycket om det som är tufft, vilket får en att felaktigt tro att man är den enda som går runt och mår skit över allt det nya helt plötsligt. Så fint att du skriver om hur det kan vara både och! Mitt bästa tips mot att känna sig sämst för att man inte är chill och njuter är att hitta nåt sammanhang med andra föräldrar där stämningen är ärlig och där alla upplevelser är ok.
Tack för fina fina bloggen!
Alltså åh så fina foton och vilken mysig och härlig text att läsa! Tack för att du delar med dig.