Långsamma höstiga dagar. Långa promenader, sänghäng, soffhäng och sångstunder. Det fylls dagarna av. Känns så fint och jag griper tag i varje stund nu. Den här veckan har jag blivit smärtsamt medveten om livets förgänglighet. Tänkt mycket på människor vars liv avslutas allt för tidigt. Det är så fruktansvärt sorgligt och orättvist ibland, det här livet. Vem är det som bestämmer att vissa inte får vara med? Att vänner ska förlora bästisar eller syskon, små barn sin mamma, föräldrar sina barn, personer sin livskamrat… Vi måste leva varje dag, för vi vet aldrig hur någonting blir. Det är vår skyldighet. För oss själva. Och för alla som inte får möjligheten. 🙁
