Vi var i Helsingborg en dag. Staden där jag föddes och bodde mina första 12 år i livet. Tog med Doris och Sebastian till skogen som låg precis bredvid området där jag bodde – Pålsjö Skog. Vi hade picknick vid Pålsjö slott precis som jag alltid hade som barn. Allt var sig prick likt som jag minns det. Så vansinnigt vacker plats. Så speciellt att vara tillbaka med sitt eget barn på platsen där man själv bara varit barn. Kan ju få existensiell ångest för mindre.
Ibland drabbas jag fortfarande av overklighetskänslor när jag ser på mitt barn. Hur kan jag plötsligt vara mamma? Var tog alla åren vägen? Är jag inte själv ett barn? Kommer jag alltid ha dessa tankar? Antar det…
På tisdag fyller Doris 1 år. Det är helt osannolikt. Hon föddes 00.03 den 24 juli, på min pappas 60-årsdag och min lillebrors 25-årsdag. Så om ett dygn är det prick ett år sedan jag låg i helvetes-smärtor (som jag för övrigt inte minns nu, kan EJ komma ihåg hur det kändes överhuvudtaget. Inte ens förnimma typ. Så knäppt?) och slutligen var med om det mäktigaste jag någonsin upplevt – att få känna barnet glida ur min kropp och träffa henne.
Ett år har alltså gått sedan jag blev mamma. Så vansinnigt tacksam att jag får uppleva detta med detta barn och denna man. Det är så vackert så jag storknar (och såklart skitjobbigt ibland, men ändå så jäkla värt). Hurra för dig Doris – du är helt ljuvlig.
Detta inlägg har 2 kommentarer
Åh, så fint, blev rörd till tårar av det här inlägget. Jag fyller 25 om några veckor och tänker i nuläget inte skaffa barn inom de närmsta åren, men jag kan verkligen känna igen mig i dina känslor av att ifrågasätta åren som går, bli nostalgisk över det gamla oavsett hur nöjd jag är i det nya och alltid undra om jag nog inte är ett litet barn fortfarande ändå?
Heeeelt fantastiska bilder! Närbilden på Doris är som en målning. Wow. Grattis till ett år som mamma!