Om att vara livrädd för allt (samt ett gäng nyårslöften)
- januari 8, 2019
- 12:18 e m
- Livet, LL Favoriter, Personligt
Jag är så rädd. Ibland är jag så rädd att det nästan känns som att jag inte vågar leva. Det är hemskt och helt ohållbart.
Jag är bilrädd, båträdd, flygrädd. Har tendens att få panikångest i stora folksamlingar. Är gravt hypokondrisk (både för mig själv och mina nära och kära). Har miljöångest och klimatångest och krigsångest och sedan vi alla fick den där broschyren “om krisen eller kriget kommer” i brevlådan förra våren har jag många gånger gått igenom i huvudet hur tusan vi skulle bära oss åt.
Häromdagen såg jag Jonas Gardells serie “De dagar som blommorna blommar”. Har ni sett den? Det var den mest ångestframkallande serie jag sett på år och dar. Min värsta mardröm spelades detaljerat upp i sista avsnittet och jag grät så jag skakade och hade ångest i två dygn efteråt, och har fortfarande svårt att sova ibland för en viss scen spelas upp i mitt huvud. Var nästan förbannad på Gardell att han skulle ta det så himla långt. Det blev liksom för mycket för mitt vintertrötta, rädda mammahjärta.
Hur fasen tar man sig ur sån här rädsla? Jag känner att det är ett nyårslöfte jag ska jobba på. Att sluta vara så jävla ängslig och rädd för livet. Det har dessutom eskalerat så mycket sedan jag fick barn, och det är verkligen inte roligt. Jag vill ju inte föra över denna ängslighet på mitt barn.
När vi ändå är inne på nyårslöften…. Jag brukar faktiskt inte ha några, men jag känner att i år är året då det händer! Behöver lite pepp till mig själv och en spark i röven.
- Som sagt, jobba på att bli mindre ängslig och rädd. Det här känns verkligen som min största utmaning.
- Läsa 1 bok i månaden. Det bara måste gå!
(När en försöker se snygg OCH härligt beläst ut, haha!) - Mindre skärmtid. Tänker att detta kommer ske automatiskt eftersom jag ska läsa en bok i månaden. Kommer dessutom gömma mobilen i hallen från det att Doris hämtas på förskolan tills att hon sover. Det är så få timmar, så då måste det bli Doris – quality-time, därmed basta!
- Bli en mer närvarande vän. Det ä inte alltid lätt att få ihop orken/tiden när en är småbarnsförälder, och förra året var jag något bristfällig på kompisfronten. Bättring coming up!
- Ha mer egentid med Sebastian. Är så mycket mer bekväm med barnvakt nu, så inga hinder finns för lite mer romance i våra liv.
- Få bättre hållning.
(Det kan vara mycket värre än såhär, men ändå en indikation på min dåliga hållning. I’m telling you, det är serious business, här var jag ändå medveten om kameran) - Konsumera smart och hållbart. Bara köpa det som verkligen behövs och alltid köpa begagnat om det alternativet finns.
- RENSA! Är så jävla trött på prylar. Vi har såååå mycket grejer i förhållande till förvaring. Ska vi stå ut att bo i vår 2-rummare (vilket vi vill) måste detta ske.
- Platsbygga effektiv förvaring och helt enkelt optimera hemmet.
- Göra ett litet barnrum till Doris i hallen. Vi har en stor hall som vi ska göra en barnhörna i. Ser så fram emot detta.
- Skaffa ett jobb där jag trivs och förhoppningsvis kan bidra till något bra.
- Filma mer!
- Förändra världen till det bättre. (Känns ju som en stor punkt, men det här måsta vi alla jobba på i både stort och smått som ni såklart vet. Ingen kan göra allt, alla kan göra något osv.)
- Älska livet och njuta järnet av soliga dagar.
Ok hörni, får nog räcka så… På nyårsafton när jag tänkte över löften hade jag bara det där med att läsa en bok i månaden och mindre skärmtid, så vet inte om alla dessa egentligen är löften. Mer planer och pepp till mig själv kanske. Hoppas de går i uppfyllelse! Har ni några nyårslöften?
PS. Tusen tack för era fina kommentarer och alla hjärt-tryck i förra inlägget! Ni gör att jag ej är beredd att överge denna plats. <3
50
Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på print
Dela på email
Isabelle Pedersen
Isabelle Pedersen heter jag och bor i Stockholm med min man Sebastian och vår lilla dotter Doris som föddes i juli 2017.
Jobbar med content till vardags och på den här platsen delar jag med mig av alla tusentals bilder jag tar och några av de tankar jag tänker.
Har du några frågor går det såklart alldeles utmärkt att höra av dig till mig på: pedersen.isabelle@gmail.com
Detta inlägg har 15 kommentarer
Tack för att du delar med dig om din ångest Isabelle! Jag känner många, många som känner så och framför allt sedan de fick barn. Jag själv har sluppit som tur är för mig. Men som en klok psykolog sa till mig en gång för längesedan; ” Att se kunna problemet är en bra bit på vägen för en lösning.” Lätt för mig att säga alltså men jag tänker; när du känner ångesten, se den, analysera den där och då, är det troligt att det stämmer det som du tror ska hända, hur stor sannolikhet är det, stanna där och titta på den och bara djupandas. Kanske du då har lyckats rida dig igenom maran och överlevt(så klart!) Kram och du ska veta att du är såååå stark, cool och vacker!
Mia, du är så nedrans fin! <3 Tack för pepp. Tror du har rätt i att om man ser problemet är man en bit på vägen. Försökte analysera så som du beskriver igår vid ett tillfälle när onödig oro tog över. Inte helt lätt, men en måste nog träna en del. 😉 Men tror också på att möta ångesten och ta sig igenom det för att bli bättre. Man kan ju inte låsa in sig för att undvika saker, det är ju varken hållbart eller ett kul liv liksom. Stor kram och hoppas du får den finaste av helger! <3
Fina du! Jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver! Och spot on på det du skriver om Den tid blommorna blommar, såg klart den idag… Jag vill såklart inte att du ska vara en lika orolig person som jag, eftersom jag tycker det är jobbigt själv, men det känns bra att veta att det finns fler som jag!
En stor oro som jag har är det här med föris för vår lilla dotter. Hon är ganska precis ett år yngre än Doris och vi har inte möjlighet att vara hemma så länge, så hon ska få börja på föris till hösten är planen. Hur har det gått för er med Doris på föris? Jag är så orolig att vår dotter vara för liten och ledsen osv, mina kompisar har satt sina barn på föris när dom varit 2+. Det kanske är en för personlig fråga, men om det är något du vill skriva om vore jag tacksam 🙂
Tack för en inspirerande och härlig blogg!
Kram
Fina! Håller med, skönt att en inte är ensam, även om en inte önskar någon annan oro såklart, som du skriver. Men det är också en gåva att ha mycket känslor tänker jag, allt är på gott och ont.
Doris började förskolan när hon var 15 månader, så hon började ju ganska tidigt också. Förstår verkligen din oro (relaterar enormt). Jag tänker att jag skriver ett blogginlägg om det här i dagarna, så om du orkar hålla till godo så kommer det ett inlägg kring mina tankar så småningom. Kram och trevlig helg! <3
Jag vet vilken händelse i serien du menar och blev också fruktansvärt berörd- och det utan att ha egna barn. Jag känner igen mig i mkt av det du skriver även om jag inte är rädd för så mycket. Min grej är mer att jag är så känslig (har känslorna utanpå brukar min kille säga) och även om jag själv eg tycker att det är en slags gåva eftersom det också innebär att jag har stor empati etc, är det också ett handikapp. Plus jobbigt för dem som står mig närmast.
Hoppas du fortsätter blogga länge för du skriver och fotar så tänkvärt och vackert. Din blogg är som ett lyxigt magasin. Förstår jobbstressen och håller tummarna för att du snart hittar ngt som du tycker är roligt. Och i väntan på det: gläds åt din familj för det är det allra viktigaste
Mmm, Jonas Gardell kan sannerligen beröra han. Herregud alltså…
Jag har verkligen också känslorna utanpå, min Sebastian blir också tokig på mig ibland. Kan svänga så fort. Jag kan vara glad, sen läsa nåt (t.ex. en artikel, ett människoöde etc) och sen kan jag vara helt drabbad och uppslukad och gråtig av det i timmar efteråt, och S fattar liksom ingenting eftersom jag nyss var sprudlande glad. Jag kan se en gammal ensam människa på stan och innan jag hunnit blinka har jag målat upp en bild av hur den här personens alla kompisar har dött, hur eventuella barn bor långt bort och aldrig hälsar på, och hur hen lider av sin ensamhet, och jag går liksom in i det så mycket att det nästan gör fysiskt ont. Sen kan jag gå med ångest av att jag inte gjorde nåt, att jag inte var en större människa och gick fram och pratade med den ensamma gamla t.ex. Empati är väldigt fint, och en stor gåva, men det är sannerligen inte alltid lätt att hantera när man har så lätt att gå in i personers känslor på något vis. Åh, vad jag svamlar på. Tack för att du kommenterar, skämt att en inte är ensam, och tack för pepp! <3
Åh va jag känner igen mig i det du skriver! Att känna så mycket jämt är både en gåva och förbannelse… och jag grät lika mycket av den scenen jag med. Tack för att du vågar skriva ett sånt ärligt inlägg, jag grät en skvätt när jag läste det för det var som att sätta ord på mina egna tankar.
Håller verkligen med, det är nog både en gåva och en förbannelse. Tack för att du kommenterar, skönt att veta att en inte är ensam. Stor kram! <3
Så otroligt fint att du delar med dig av detta. Jag tror att många kan relatera. Jag är nog mer den som lätt känner mig uppgiven och besviken på världen, än den som blir rädd. Men kanske hör det ihop. Kanske förklarar rädslan varför så få orkar göra något åt hur det är. Åh vad vi skulle behöva prata mer om varandra om sånt här, allihop. Och jag reagerade också otroligt starkt på det avsnittet. Så vidrig känsla i hela kroppen. Hoppas att du får hitta vila och sätt att lugna och trygga nervsystemet. Jag försöker ibland tänka att vi är som jagade djur i det här samhället, och att vi behöver mer av det som lugnar och ger trygghet så att vi aktiverar de funktionerna i kroppen. Så att läsa och minska skärmtiden tycker jag låter som två riktigt fina “mål” för året. Jag skriver inte löften längre. Jag tänker mig dem mer som mål som tips till mig själv om hur jag kan ta bättre hand om mig, och när jag läser detta tänker jag att det har samma funktion för dig. Har jag rätt? Var rädd om dig <3 Och: det är okej att vara rädd.
Men åh vad jag vill träffa dig i verkliga livet nån gång <3 Så fint och ärligt du skriver och jag relaterar till mycket av det. Allt jag vill säga ryms liksom inte här… Jag är också en person med känslorna utanpå och kanske ännu mer efter allt vi varit med om. Men jag tänker att det är okej och försöker leva så fullt ut som jag önskar ändå. Att vara känslig och uppmärksam är faktiskt som att ha ett sjätte sinne <3 Tänk på att du sannolikt aldrig skulle missa någon nödutgång, sjukdom eller liknande. Du har stenkoll och kan lita på dig själv, tänk på den tilliten i jobbiga situationer <3 Hoppas det är tydligt vad jag försöker säga, det blir så torftigt i en kommentar så här. Stor kram till dig!
Fint inlägg!<3 Jag skulle vilja tipsa dig om att leta upp en psykolog som kan metakognitiv terapi (förkortas MCT pga engelska) för oro, det är en metod som visat sig väldigt effektiv för den typen av problem som du beskriver. Använder den själv i mitt yrke som psykolog. Nu vet ju inte jag exakt hur det ser ut för dig, men det är ett råd som jag kom att tänka på. Det finns också bra självhjälpsböcker, t ex ”fri från oro, ångest och fobier” (av Maria Farm och Håkan Wisung) och ”oro” a Anna Kåver.
Lycka till!
Känner igen mig i varenda ord du skriver. Jag har alltid burit på ångest men den eskalerade totalt när jag fick mitt första barn. Idag känns ångesten så himla mkt lättare att bära. Jag tror ångesten lättade lite när barnen blev större (10 och 13) samt att jag jobbat väldigt mkt med meditation och med att aktivt välja mina tankar. Håller tummarna för att du får hjälp eller hittar en lösning för din ångest, det är så lätt att lära sig leva med ångesten, att den successivt blir ett med dig, när det man egentligen behöver göra är att lära leva sig utan den. Massa kramar.
Pingback: STJÄRNÖGONBLICK ☆162 | växtrea och att förstå. | REAKTIONISTA
Tack för varningen, ska inte se den serien! Det är så jag gör, stoppar huvudet i sanden. Funkar oftast prima. Möjligen världsfrånvänt men i detta stadie i livet (med ganska små barn) så är det mitt sätt att överleva. Kram fina du!
Känner igen mig! Blir rädd för fler och fler saker verkar det som. Köra bil på bro, åka hiss – saker jag aldrig varit rädd för tidigare. Gardells serie var bra tycker jag, men den där scenen du talar om såg jag inte eftersom jag gick ut i köket och “gjorde några smörgåsar” host host. Mår dåligt bara av att läsa dig skriva om det. Vi får väl se det som någon sorts gåva ändå, att kunna leva oss in och beröras så djupt. Undrar hur det känns att inte bli det liksom??