Livets finaste fest, del 1.

Vet nästan inte ens hur jag ska kunna få ihop det här inlägget för att göra det rättvist. Har dragit på det några dagar nu för det är svårt. Svårt att visa hur fantastiskt enastående magiskt det var att fira sin 40-årsdag på Villa Strömsfors.

Några av er vet att jag sedan 1,5 år tillbaka hade bokat en helt annan festlokal. Och att tanken var en riktigt stor fest med hippietema. Just därför har jag sparat på sidenblommor i över ett år nu. I stort sett varje gång jag varit på loppis har jag kommit ut med hela korgen fylld av billiga begagnade sidenblommor. Jag hade sett en hel blomstervägg framför mig i den där ladan jag bokat.

Men så började det dra ihop sig till att skicka ut inbjudningar till festen och jag kom på mig själv med att jag inte tyckte att det var kul. Jag som älskar att anordna och fixa fest över allt annat. Jag försökte fundera ut vad det var som gjorde att lusten inte fanns och att allt bara kändes trist, jobbigt och opepp. Efter tre år av totalt kaos i våra liv var det lugn och ro jag behövde. Eller behöver. I allt. Jag behöver samla mig. Lugna ner tempot. Och umgås med mina närmaste. Ha en mognare fest. Inte så mycket dricka. Mer kärlek, värme, vänskap och god mat. Så jag bestämde mig.

När jag och Robert var på Villa Strömsfors i våras föll jag pladask. Ville inte åka hem. Och jag ville visa villan för alla jag kände, för jag visste att de skulle känna likadant.

Vilken plats på jorden kunde vara mer perfekt för att fira sin 40-årsfest på liksom.

Så vi firade alltså min fest här. På Villa Strömsfors utanför Svenljunga, mitt i ingenstans. Men samtidigt i himmelriket.

Vi hyrde hela villan, vilket man kan göra årets alla dagar. Då klarar man sig själv, lagar sin egen mat i köket osv.

Villan har 9 rum, och 19 sängplatser. Så fick det bli. 19 personer, vänskap, mat, vin, bad och kärlek.

När alla kom klockan 14.00 började det regna. Men vi startade med fika i punschverandan så det gjorde liksom inte så mycket.

Farmor Alice sockerkaka med blomsterströssel och kaffe.

Sen ville de flesta bada även om det regnade så vi hängde vid poolen under taket i pergulan och drack bubbel.

Klockan 16.00 ungefär ville min syster så gärna att alla skulle samlas i lilla matsalen, hon ville hålla ett litet tal sa hon. Så vi samlades där i morgonrockar och badhäng med bubbel i handen. Sophia började prata och redan innan hon sa sina första ord grät jag floder. Hon harklade sig och sa att hon ville sjunga en liten sång. (OBS! Hon är helt tondöv och har aldrig sjungit i hela sitt liv). Jag trodde att hon kanske skulle rappa sig igenom något slags musikaliskt stycke… Musiken börjar och en magisk sångröst tar ton. Vid det här laget kände jag mig trygg – hon skulle mima till en spotifylåt. Skönt…

Men så fel jag hade, så oerhört lurad jag blev. Det var istället vår gemensamma vän AnnaKarin Ranelf som tog ton, och som sedan tillsammans med sin pianist spelade fyra obeskrivbara låtar för oss. Bland annat Fields of gold som hon överraskade mig och Robert med på vårt bröllop för 14 år sedan och Somewhere over the rainbow. Vi det här laget kunde jag inte hejda min gråt längre. Vi kan kalla det att snorgråta… Och när jag inte trodde att jag kunde gråta mer säger AnnaKarin att hon fick feeling när Sophia ringde för några månader sedan och därför har skrivit en egen låt. Från min syster till mig ur min systers perspektiv de senaste åren. #snoooorgrååååt. Låten är något av det allra vackraste jag någonsin hört. Den kommer förmodligen att släppas på riktigt, så därför kommer jag inte berätta mer förrän det är gjort. Men då, då ska ni få höra på någon magisk. Läängtar efter att få spela den för er. Lovar att återkomma så fort jag vet mer.

Klipp till söndergråten Katrin. Kan lika gärna bada. Måste ändå sminka om allt. Gör bomben med kläderna på. Det får man när man fyller 40. Gött ändå.

Kan ju visa snabbt hur jag såg ut på söndag kväll med ögonmask mot puffy eyes efter all glädjegråt… Har på riktigt aldrig gråtit så mycket av glädje någonsin.

Efter bomben i poolen och dusch var det dags för matlagning, vin och finheter. Men det får bli ett eget inlägg för jag kippar fortfarande efter andan efter rördheten i att skriva om allt fint.

Kan inte med ord eller kramar nog tacka alla ni som var med och firade mig. Tack, tack, tack för att ni gett mig en av mitt livs finaste upplevelser!

Kram  från den snorgråtande 40-åringen