Förundran i sitt esse.

I förra veckan tog jag mig tid. För förundran. Jag går en kurs (obs coronavänlig) i Stockholm och lyckades tajma prick när körsbärsträden var som allra vackrast. Så jag och min vänner ställde klockan på 05.15 för att få förundras helt ensamman. Och ååååh vad det var värt det kan jag lova. Vi borde förundras mer i livet. Det är så skört och går så fort.