Någonting inom mig gillar camoflagemönstrat… jag kan liksom inte riktigt låta bli. Färgen, mönstret som vimmlar. Även om jag är en pacifist. Eller kanske just där ligger mitt dilemma.
En gång på det tidiga 2000 talet hade jag köpt ett par ursnygga camobyxor på Melrose Avenue i L.A. jag var så nöjd och jag älskade att matcha byxorna med mitt ceriserosa Von Dutch linne…. Well anyhow…. En dag kommer det fram en stor man med ett hårt och sorgset uttryck till mig. ” Hur kan du ha på dig sådana byxor? Jag har krigat i Balkan och för mig är det bara fula minnen jag får när jag ser dem. Har du någon gång varit i ett krig så skulle du aldrig sätta på dig dessa byxorna” Sa mannen till mig. Jag kände mig dum… liten och svensk. Byxorna och camomönstret blev aldrig det samma. Jag tänker på den där mannens sorgsna blick fylld av minnen när jag ser mönstret.
Kanske måste jag ta tillbaka min egen bild. Jag tycker ju egentligen att det är ett vackert mönster som matchas perfekt med gult, lila, rosa…. neon…..beige…svart…sand…paljetter…
Självklart matchar fantastiska Jenna med paljetter och randigt och svarta pumps.
När jag städade garaget hittade jag dem. De gamla camobyxorna fyllda av skuld. Tyvärr måste jag jobba lite på midjemåttet för att kunna stänga dem igen. Annars hade jag nog klippt av dem till ett par shorts. De får ligga i kartongen som jag skrivit “minnen” på.
