Det har legat där i mitt hjärta och väntat sedan den där helgen i september när hela Europa plötsligt vaknade. Jag har funderat mycket på hur jag skulle hjälpa. Kläder har de fått så mycket, sas det. Den lilla ångesten fanns där som en ovan vän. Det bara låg där som en svart liten sak och väntade på att jag skulle göra det som mitt hjärta visste var rätt. Det som jag blivit uppfostrad att veta och känna. Öppna mitt hjärta och hjälpa. Göra något, inte bara tänka och lyssna på kommentarer.
Jag visste ju egentligen att jag måste göra något. Inte exakt vad. Bara att jag måste göra något. För jo, det behövs mer hjälp. Det kommer fler och fler, flyktingar, människor som du och jag, unga pojkar, män, kvinnor, barn, flickor, pojkar, små och stora. Människor med hjärtan. Som vill överleva. Som måste överge det som är, har varit, deras trygghet, en plats, en familj, ett liv. Att lämna allt och ge sig ut på den där resan som alla vet mycket möjligt kan sluta i katastrof och död, eller i en ny trygghet, här hos oss.
Och deras första stopp i Sverige är Malmö station.
Jag frågade min vän, Ellinor, som jag sett köra rundor varje morgon åt Muslimska Församlingen. Hon har kört människor som behöver skjuts till och från tillfälliga övernattningar.
Vad kan jag göra?
På Kontrapunkts Facebooksida, klicka här, eller deras hemsida, klicka här, eller Refugees Welcome to Malmö, eller Muslimska Församlingen, finns info. Här finns listor vad som behövs i klädväg, matväg, tolk, allmän hjälp. Du kan boka in dig på att hjälpa till med att skjutsa, stå i garderoben och dela ut kläder, sortera kläder, dela ut mat, organisera, laga mat etc.
En kvinna, Nadia Hameed Mirza, har organsierat kvinnor som kokar ris som sedan hämtas upp. De behöver hjälp med att hämta upp och köra ner maten till Centralen. Kontakt här. Jag såg också att det behövs mycket mer kläder till pojkar 13-17 år. Och herrskor storlek 39-43. Så lämna gärna det, ni som har tonårssöner som växt ur sina kläder och skor. Lämnas på Västanforsgatan 21. Öppet dygnet runt.
Det behövs bara någon timme ibland eller många timmar om du har den tiden. Eller så bara går du igenom din garderob och ser vad som behövs här.
I fredags tog jag således med mig min dotter Mai ner till Centralen efter att hon slutat skolan. För att hjälpa till på ett pass i garderoben som ligger i Bike&Rides lokaler under stationen. Där mötte vi dem som nu hamnat i vårt land. Pratade, skrattade med dem och hjälpte till att hitta kläder. Sa välkomna och lycka till.
Jag tog med min dotter för att jag vill att hon ska förstå och se. För att jag vill att hon ska vara en människa med ett öppet hjärta. För jag kan inte dölja det för henne, hon vet redan vad som händer i världen. Hon mötte en flicka i hennes ålder och de pratade på det där sättet som man gör när man är 9 år och kan lite engelska och mycket av sitt eget språk. Med händerna och med ett leende.
Vi ska gå tillbaka dit snart och hjälpa till. Den svarta lilla ångestklumpen ligger kvar i mitt hjärta. Den kanske måste vara där. Den försvann inte för att jag gjorde något, den bara ändrade form. Jag insåg på riktigt bredden av vad det är som händer i Sverige och världen. Och blev säkrare än någonsin att vi måste möta detta nu. Med ett öppet hjärta och själ.
Love
