Där sitter han och funderar. Min man. I går fick vi äntligen nycklarna till vårt torp. Och allt ligger framför oss. Att förvalta detta hus. Vi köpte det av en man född 1929. En Henry som varit polis och köpt torpet för en spottstyver av en bonde som hette Modig precis som alla andra i den här bygden runt St Olof. Per Modig och hans hustru Hilly.
Här har Henrys barn vuxit upp lekandes på somrarna, hans liv slingrat sig vidare och han har haft sin tillflyktsort här. Vi har nu träffat honom och hans dotter några gånger och fått höra delar av deras liv och minnen. Sakta har vi lagt ett pussel av små bitar som fört dem fram till idag. En dotter som hjälper sin far att sälja det som är det sista han vill lämna. Nu 55 år senare. Jag älskar att höra dessa historier om livsöden, stora och små. Varför det blev som blev. Egentligen.
När Henry skrev på papperna i går tog det tid. Den gamle hårdföre mannen grät.
Så mycket bakom de där tårarna. Så många lager av att tiden har sin gång.
Vi, den nya familjen på torpet, bestämde oss för att fira vår nya del av livet med fika i trädgården, vi invigde servisen som Holger lämnar kvar, barnen plockade blåbär, rabarbersaften som jag gjorde tidigare i helgen passade fint till och mazariner från ICA är ju goda ibland.
Jack pimpade sin mazarin med blåbär.
Nu ska vi bara funderar på vad vi ska göra och i vilken ordning. Följ med mig på resan. Jag ska välja färger, riva tapeter, välja tapeter, måla, måla, städa, sortera….fika.
Jag hoppas att Henry kan förlika sig med känslan att det var dax. Att torpet kommer att finnas kvar. Och att hans minnen därifrån finns i hans hjärta. Vi ska vårda det ömt.
Love
Här kan du se bilder från hur torpet ser ut inifrån.
