Julen för mig är traditioner. De är viktiga för mig och för barnen. De behöver inte vara stora, snygga eller vanliga. Det viktiga är att de är fyllda av minnen. Det är väl det en tradition egentligen är. Minnen som vi för vidare. Tid att minnas min älskade mormor t.ex. Min mor bakade pepparkakor med sin mor, min mormor, som sedan bakade pepparkakor med mig och min mor när jag var barn. När mormor dog för 25 år sedan. (usch vad länge du varit borta från oss…)fortsatte min mor att baka med mig, min bror och sina barnbarn. Samma recept på pepparkaksdeg gör min mor varje jul. Mormors pepparkaksdeg. Vi kavlar med min mormors gamla kavel som är lika mjuk av matlagning som min mormors händer var. Mormors pepparkaksformar har fått sällskap på vägen av nya roliga från Dalarna och L.A men används lika flitigt.
Mina barn längtar varje jul efter denna dag och nedräkningen börjar i november. De minns inte min mormor, för de har aldrig mött henne. Men våra historier om min mormors skratt och liv älskar de och de känner henne ändå. För hon är en del i traditioner. Min dotter bär ett av hennes namn. Agnes.
Samma sak är det med alla små tomtar, änglar och julsaker som flyttar in hos oss på julen. De är inte snygga, vackra eller designade på något sätt. De bara har alla sin egen historia i mitt liv och nu i barnens. I julgranen hänger vi kulor och annat fint som många av dem har sina egna små minnen. Dem minns vi när vi hänger dem där. Jag berättar för barnen om det julpynt som kommer från innan deras liv.
Så är det med julen. Vi minns, vi samlar oss i mörkret för att fina tryggheten i en tradition. Alla har vi våra egna. Samma, olika eller lika. Lika mycket värda är de alla.
Love
Och mormor, du är alltid med mig. Jag hör ditt skratt i mitt hjärta. Men jag saknar dig. Och önskar att du fått träffa mina barn. Det tror jag att du vet.
