När värmen kommer åter bär jag helst kaftan.
Det är något visst med plagget, lite som ett konstverk. Tidlöst och i sin skärning, så enkel men ändå så praktfullt på något vis. Överlag har jag en förkärlek till traditionella plagg från lite olika hörn av världen. Plagg som är vackra på alla människor, oavsett ålder eller kroppsform.
De finns en anledning till att de överlevt så länge.
Jag tänker på Eva, hon brukade bär kaftan ibland då jag besökte henne i den lilla lägenheten på femtevåningen i Vasastan. Hon öppnade aldrig dörren när man kom, den stod istället alltid lite på glänt så att doften av rökelse och tonerna och fransk musik letade sig ut i trapphuset.
Hon visst hur man gjorde en entré.
Alltid barfota, i kaftan och med det rödaste läppstiftet från Yves Saint Laurent.
Jag har ibland tittat på bilder av henne från när hon var ung och det går att konstatera att utseendemässigt har hon inte förändrats särskilt. Samma raka page med lugg och röda läppar. Och det är någonting i det som jag beundrar så mycket.
Det där med att finna sig själv och sitt uttryck. Så pass att man behåller det livet ut.
