När det är mycket har jag en förmåga att fastna på de små detaljerna.
Det är ett sätt att hantera stress, säger de som vet.
Sen finns det andra personlighetstyper, sådana som gör raka listor på papper och strukturerat bockar av. Mitt sätt kan tyckas vara väldigt kontraproduktivt, jämförelsevis. Men det är fortfarande ett sätt. En skapad känsla av kontroll som givetvis mest är en illusion.
Men i det utrymmet kan jag andas.
Således en illusion om fyller sin funktion.
Jag har exempelvis letat lite efter en alldeles särskild bomullspläd från Indien till lilla Is nya säng, en säng som ännu inte finns, i ett hus där vi ännu inte bor.
Jag märker att det är viktigt för mig att bygga bilder, och i bilderna så är det alltid detaljerna som fångar mig.
En kväll i maj brinner himlen och jag släcker lyset i köket samtidigt som jag säger godnatt till ett berg av disk.
Och de dammiga gamla spetsgardinerna, de som jag bara skulle vädra för en stund, går in på sitt tredje dygn hängandes i trädgården.
Jag prioriterar sömnen,
att hålla hennes fot om natten och att lyssna innerligt när hon säger mamma.
Alla tusen gånger om.
