Sista helgen i vårt lilla hus på höjden
Som alltid grämer jag mig lite för att rycka det där sista, plocka ner tavlorna från väggarna och göra kalt. Den där doften av en plats där ingen längre bor.
Samtidigt den där kittlande känslan längs ryggen när jag tänker på det nya.
Jag har haft lyckan att bo på så många fantastiska platser. Och således även förstått vad som är viktigt för mig.
De åtta golvplankorna bredvid vår säng som varit täckta av ett skåp och därför aldrig färgats av solen eller tiden.
Exempelvis.
Ett boende gör också sin resa, och jag har alltid känt en stor respekt för det.
Alltid föredragit att mötas på halva vägen, en slags kompromiss där hemmet blir lite mer som oss…men där även vi tvingas bli någonting annat än det vi tidigare var.
Det ger en alldeles särskild typ av frihet,
att inte alltid känna att man måste älska precis allt från första stund.
