På lördag reser jag uppåt landet, till staden där jag växte upp.
Sexton dagar, och förhoppningsvis reser jag hem igen med ett körkort.
Måste erkänna att det tar emot, trädgården blommar mer och mer för varje dag och jag känner mej så nykär i vårt hus. Jag vill packa upp, slipa golv, laga rabarberpaj och klappa kattungar.
Så jag påminner mig själv dagligen om att ett körkort är fantastiskt, och att jag ska vara otroligt glad att jag ens haft den ekonomiska möjligheten att spara undan till detta.
För just så är det. Och trädgården kommer fortfarande att blomma i juni och majoriteten av lådorna kommer säkert att stå kvar i väntan på att packas upp.
Och lite tid med mina föräldrar, syskon och min brorson blir förstås gott.
Men ändå.
Det nya hemmet ger mig fjärilar i ådrorna.
