Vi är ifrån varandra i 26h.
Det är det längsta hitintills sedan den där torsdag morgonen då hon äntligen kom.
Och jag tänker att jag alla gånger hellre blir väckt i gryningen av sparkande små fötter, än att sova ut.
Än att sova utan.
Juni lider mot sitt slut och jag hade önskat mer tid.
Jag hade önskat långsamma penseldrag över sängen som hon ska få, frukost i trädgården och samtal med min man.
Men allting rinner nu i en vardag som är ny för oss.
Allting växer.
Pappershögar och tvätt.
Men jag är också lugn på ett nytt sätt här.
Lugn för att jag vet att jag vill stanna, för att allt som sker här sker för oss och denna plats, inte för någonting som skall komma sen.
