Jag köper en handmålad docka från Chile till hennes första födelsedag.
En som föreställer Frida Kahlo.
Och nu sitter hon där på hyllkanten och dinglar med sina små ben.
När natten kommer skriver jag text efter text på den lilla skärmen till en vän.
Inser som oftast försent att jag vill prata.
Att monologen på insidan blir otillräcklig, trotts allt.
Jag tänker flera gånger att sen,
tids nog..
Fast jag vet så väl att det gör mig sårbar.
