Dagarna är långsamma allt som oftast här.
Och jag håller inte krampaktigt i sommaren.
Det är en befrielse i sig,
och kanske en förutsättning för att på riktigt kunna njuta.
Min man har gallrat i den delen av trädgården som vätter ut mot ån.
Jag tänker att just där ska jag slå mig ner och andas, när löven ändrar färg och stora bitar i mitt pussel förhoppningsvis fallit på sin plats.
