Vi borde bygga ett kök i stora salen, sa han.
Jag vet, svarade jag.
Och sedan inte så mycket mer.
För visst har jag också tänkt tanken. Det nästan säger sig självt på något vis.
Den stora salen behöver få bli hjärtat av huset, igen.
Där finns ingen el och inget vatten, inga innerfönster och en syll under golvet som behöver bytas.
Och jag tänker på mitt hjärta,
och på hans.
Vissa dagar svämmar det över av känslan att jag har allt.
Allt jag kan önska mig.
Andra dagar går ögonen i kors och jag undrar mest hur f-n alla de där andra gör.
Jag vet att jag inte är den enda som inte hinner lägga in den rena tvätten i garderoben innan den ska användas igen, och att jag inte är den enda som glömde d-dropparna, idag igen.
Jag vet.
I samma hjärta vet jag.
Men ändå.
