Vi åkte till Malmö bara hon och jag.
Hade tänkt att det nog skulle dröja ett slag innan jag vågade bege mig ut på vägarna ensam med henne.
Men jag vågar nu.
Och blev nästan lite gråtig av känslan som kom till och över mig.
Det var varit ett sådant stort “borde” i mitt liv, detta med körkort. Under många år.
Och sedan årskiftet ett stort måste.
När sådant släpper är det som att lungorna får mer plats i bröstkorgen igen.
Vi hälsade på i vår gamla lägenhet där en av mina bästa bor nu. Och så fint de har fått det.
Jag känner inte längre att jag finns där. Inte mer än som en vän.
