Vi är hemma igen efter en vecka i Berlin.
Vi dricker semesterveckans sista portvin och allt är en blandning av det hoppfulla och det sköra.
Vi skrattar nästan hånfullt åt något pyssligt som Ernst gör på TVn och talar högt om alla våra drömmar med det nya hemmet. Samtidigt som resväskan står öppen på vardagsrumsgolvet och liksom läcker ut över rummet, samtidigt som jag vet, att så kommer det att förbli i många dagar.
Samtidigt som katten äter smulor på köksbordet och samtidigt som jag tänker att det kanske går att vända mattan på andra hållet istället för att tvätta den.
Vi är hemma igen,
och hösten sipprar in genom våra fönster.
Så även genom ett litet hål jag fann bakom spegeln i hallen.
Känn inte efter så noga, råder jag min man.
Och jag befinner mig i det där mittemellan.
Då när rötterna i mitt hår blivit allt för mörka och mitt puder inte längre går ton i ton med min kind.
I en blandning av det hoppfulla och det sköra.
Utifrån och in.
