Jag sätter växterna i ny jord och krukor från stadens loppis.
Och till henne köper jag havet,
målat på en duk.
Bestämmer mig långsamt för att ge hösten en chans.
Tänker att den trotts allt är vacker och oftast insvept i en alldeles särskild kravlöshet. Kanske för att vi vet vart den för oss.
Hösten, jag möter den med Nina Simone, Who knows where the time goes.
Och jag ska börja studera på universitetet igen, lite sådär innan jag somnar och på lunchrasten tänker jag mig.
Jag är hungrig nu och fylld av frågor.
Det är en tid att ta till vara.
Det är det verkligen.
