Jag talar i text med en vän om tacksamhet.
Det är den primära känslan för mig just nu, den som jag håller både mjukt och hårt i samma hand.
Lyckan,
den var aldrig för mig att sträva mot.
Den gjorde mig förvirrad,
rädd.
Så hal och ofta svår, och där uppe kunde jag aldrig riktigt leva utan att blicka ner.
Idag känner jag tacksamhet för det lilla,
men också det stora stora.
För mig själv.
För valen som jag gjort, för omvägar och för de gånger då jag vågade fast jag egentligen inte gjorde det.
Det handlar om tidiga söndagmornar när jag måste lämna dem i sängen i gryningen,
då känner jag sådan enorm tacksamhet för att jag inte stannade, inte nöjde mig med att arbeta med någonting annat än det som hela jag brinner för.
Och precis där infinner sig lyckan.
Som det mest naturliga i världen.
