September handlar så mycket om hennes små rossliga andetag.
Om sänkta krav och om hans vackra axlar som jag ibland glömmer att kupa mina händer runt.
Man glömmer det man inte får glömma.
I samma stund som man med darriga armar försöker att trycka dit den där sista biten i sitt vardagspussel.
Det är då man glömmer.
Och jag har aldrig varit en sådan som romantiserat kring överfyllda kalendrar. Det har aldrig fått mig att känna mig varken viktig, värdefull eller tillfreds.
Tvärtom.
Jag vill leva för mötet, att hålla ögonkontakt och få försvinna i en annan människa.
Och sådant kräver sin tid.
