Den är en sådan vecka som passerar, den lilla vaknar och vaknar och vaknar, enda tills dess att kl slår 06 och jag släpar mig upp och ut i mörkret. Den där stunden då jag kör genom nattsvart morgon, eller sena kvällar för den delen, har blivit helig för mig. Det är då jag skrapar samman allting och liksom grundar mig i det som är jag.
Ett år passerade.
Jag födde ett barn.
Jag fann mitt drömhem och fick mitt drömjobb.
Jag är på en plats i livet som jag förr inte ens kunnat skönja i horisonten.
Och kanske är det just det som driver mig. Erfarenheten av sökandet. Det hoppfulla och det hopplösa som ideligen slåss om samma plats i hjärtat.
Idag vill jag hålla händer.
Jag vill förmedla genom ord, ibland de väl valda, ibland de som bara kommer.
Men jag vill också vara den som har mod att finnas i tystnaden.
Den som stannar kvar.
Igen och igen.
